Jag är inte driven.

Läser om människor. Sneglar lite och funderar. Är jag driven?

En sak vet jag, och det är att vi behöver skilja på saker. Driv som ger oss energi, som gör att vi känner mening, det är en sak. Men driv som tappar glansen längs vägen, som gör att hjärnan till slut kollapsar, det är något annat. Det bottnar i något som jag inte riktigt hittat orden till än. Jag vet bara att jag känner igen mig i båda driven.

På sistone har jag badat, varje dag. När huvudet sjunker ner under ytan och det kalla vattnet omsluter huvudet, då vet jag. I det ögonblicket vet jag att min person just nu behöver mindre intryck, mindre att göra, mindre att vara.

Idag var en speciell stund i vattnet. Jag var nästan på väg upp ur sjön när min blick lokaliserar en hund. Jag är inte rädd av mig, men jag stannar i vattnet. Väntar. Avvaktar. Jag blir ett med vattnet för en stund. Hunden förgyllde min stund i vattnet genom att jag stannade kvar. Jag bestämde mig där på förmiddagen om ett till dopp, på kvällen. Så fick det bli. Och fortfarande: min person behöver mindre av allt. Så är det. Men sjöar är undantagna.

Så. Hur var det nu med drivet? Att skriva är min ventil ut mot världen. Det är ett mjukt driv som infinner sig lika självklart som ett dopp i sjön. Naturligt. Det är nästan alltid lätt att skriva vilket gör att kraften finns där, trots att annan ork lyser med sin frånvaro.

>> Mitt senaste inlägg om hållbara insikter <<

Frågan jag ställer mig är rätt krass just nu: vad ska jag med driv till? Det behöver befinna sig på rätt plats, eller hur? Om vi skalar bort drivet, vad finns kvar? Jag skulle säga: sjöar och skog. Där vi lätt kan vandra utan att tänka på nästa steg i livet. Nuet tycks klarare om vi faktiskt befinner oss där vi är.