Här har vi gått med långdragna förkylningar men vi ser ljuset i snortunneln. I skrivande stund är det första december och gråheten når nya rekord. Igår kväll var det frost och glittrade så vackert, idag är det bäst att inte titta ut utan lägga ögonen på en adventsstjärna istället. Men att gå ut det gjorde jag idag och lyssnade på andra delen av en dokumentär kring hanteringen av covidsmitta på ett specifikt äldreboende i Stockholmsområdet. Här är del ett och här är del två och programmet heter Det illojala vårdbiträdet. Här kan vi verkligen prata om frostiga arbetsrelationer och gråa budskap kring hur man på det vårdbolaget hanterar meddelandeskyddet som vårdpersonal omfattas av. Lite kort handlade programmen om ett vårdbiträde som menade på att hennes arbetsgivare mörkade på hemsidan kring huruvida man använde cohort-vård eller inte. Cohort-vård innebär att man ska dela upp vården mellan sjuka och friska, så att smitta inte ska föras vidare. Det var bara det att det inte gick rent praktiskt att använda cohort-vård då de aktuella patienterna var dementa och det fanns bara ett visst antal i personalen. Vårdbiträdet försökte på olika sätt komma i kontakt med ansvariga men inget gehör där. Så hon valde att vara med i en Expressen-artikel vilket tog hus i helvete. Modigt av henne och jag kan tänka mig att situationen kändes rätt obehaglig. Dels att hon kände att rutinerna på arbetet brast och att oskyldiga människor blev smittade och dels att behöva ta striden. Inte enkelt.

Senast lyssnade jag på en kärleksdokumentär – du hittar länken i detta inlägg.

Lycksjön Vendelsö. Inlägg om det illojala vårdbiträdet

Den här bilden tog jag på gårdagens promenad. Isen ligger tunn på Lycksjön. Knastrigt under skorna. Folktomt. Jag tycker om alla årstider, men kanske vinterskruden lite extra. Mina bad för i år är slut och nästa dopp kommer i april någon gång.