Det är alltså fredag kväll, det småduggar ute och jag har bäddat ner mig. Pyjamasen är redan på, lite av ett statement: det är precis så här det ska vara. Lugnt, skönt och lite lagomness i livet. För ungefär två timmar sedan upplevde jag en hjärna av sirap och jag ställde frågan till min man: ska jag bada? Hans svar: ja. Det var motigt – bara hela proceduren. Att byta om. Packa handduk. Ta fram batteri och nyckel. Hjälm ska man ju ha också. Men jag vet ju vad som väntar. Och det är alltid värt det! Så även denna gång även om jag villigt erkänner att ja, det var riktigt kallt. Men väl i var det skönt. Jag kan inte doppa huvudet längre (brain freeze) men plaskade lite vatten i ansiktet och försökte doppa bakhuvudet (med lite blandat resultat). Här har du lite råd kring att bada kallt.
Den senaste veckan ändrade jag lite livsstrategi och det kom en ny insikt. Dels att jag faktiskt inte har bråttom någonstans (du kan läsa det här inlägget om du vill ha fler sådana tankar) och dels att det är rätt enkelt att tacka nej. Tanken som dominerar just nu är: “fast jag kanske inte måste, just nu?”. Någon form av klok lathet har kommit in i mitt liv. Så välkommen med tanke på hur det har varit de senaste två, tre åren. Det är här köpfriheten kommer in: jag är inte särskilt dyr i drift, vilket gör att lathet inte behöver innebära stress rent ekonomiskt.
Nu ska jag ta lite helg, ville mest poppa in och säga hej. Hoppas att du får en fin helg!
Nästa vecka är det dags för föreläsning – det ser jag fram emot. Denna gång gästar jag Gävle bibliotek och jag hoppas att du vill komma. Veckan efter är det nästa tillfälle – då i Huddinge. Jag tar med några böcker till försäljning för den som är intresserad.Vad jag pratar om? Klimatglädje så klart!
Chocken efter att förmodligen ha sovit 9 timmar gjorde att jag reflekterade över vad det faktiskt betyder. Jag landade i följande: mina nya anpassningar ger resultat. Att lägga mig på samma tid, och gå upp ungefär vid samma klockslag. Stänga av mobilen OFTA. Äta regelbundet (jag är queen!). Röra på mig mycket (vi snackar 18000 steg om dagen just nu). Och så var det den sociala aspekten: jag älskar att umgås, men…just nu behöver det vara på en lagom nivå. Två timmar är någonstans ett max. Och det fungerar – hurra! Så jag tänkte drömma lite framåt – här kommer min höstlista!
Läsa varje kväll. Jag vet inte om det är möjligt att beskriva lyckan över att kunna läsa igen. Det är ofattbart härligt. Jag kommer komma med lite fler boktips framöver, så stay tuned!
Dricka olika teer – har precis fått hem godsaker från Kränku. Jag har blivit tebesatt och blev överraskad (positivt) av deras örtte.
Träffa en kompis i veckan. Nu när jag orkar (yey!) blir min sociala sida väldigt aktiv. I förra veckan träffade jag mina vänner sedan hundra år och vi åt middag på Grill, det var väldigt fint. Relationer: hälsa. Jag och min kompis Maria skriver till varandra varje dag och vi sågs för en dryg vecka sen. Kanske att vi ses imorgon – hoppas!
Se nya miljöer. Jag inser att jag ofta promenerar här hemma (och jag bor på världens bästa plats med skog och sjö!) men hur MYCKET jag uppskattar att se nytt. I helgen firade vi min syster, och efter att jag lämnat kalaset så tog jag en svängom i min barndoms kvarter och det var helt fantastiskt vad min hjärna tyckte om det. Så pass att jag tog ett extra varv i villakvarteren.
Fortsätta att röja. Vi har börjat här hemma men kommit av oss lite. Jag är väldigt nöjd med sovrummet men några finjusteringar finns kvar. Och så var det garderoben…
Har du något du vill göra i höst?
Jag har några spännande saker i gång, som jag hoppas kunna dela med mig av snart. Men annars tar jag det väldigt lugnt. Och det är verkligen skönt. Det är som att andas lite djupare, utan ansträngning. Snart ska jag hämta lilleman, han och pappa ska på simning. Jag ska vila hemma, kanske läsa lite. Tömma ett sängbord eller två. Ta mig för, men i lagom takt.
God sömn? Under en lång period, från 2021 fram tills nu, 2023, har jag haft en väldigt stökig sömn. På ett sätt som gjorde att jag definierade mig själv som “en person som inte kan sova”. Jag vaknade vid 03.00 eller 04.00 och sen låg jag där, med ångesten rivandes i bröstet. Varför skulle just jag drabbas av det här? Jag kände mig så liten och ledsen. Mediciner fungerade inte. Jag mådde inte alls bra. Ni som har problem med sömnen vet ju att det till slut känns som tortyr: får vi inte vår sömn, så fungerar vi inte alls bra. I mitt fall resulterade det i svår psykisk ohälsa.
Men nu i somras, efter en tids behandling av vården, så började jag fundera: hur ska jag göra. Och det började med att jag skapade ett mysigt sovrum. Jag städade bort det mesta och hade nu istället tomma ytor. Jag hittade levande ljus i garderoben, dem tog jag fram. Jag började med en kvällsrutin som gick ut på att tvätta ansiktet ordentligt och smörja det med någon av mina krämer. Sen tände jag ljusen på kvällen. Jag vet inte exakt hur det gick till, men sömnen förbättrades så småningom. Den är långt ifrån perfekt, men det är inte det perfekta jag söker. Det jag letar efter är en god morgonkänsla, oavsett när jag vaknar. Att inte reagera med stark ångest och panikkänslor.
Så idag vaknade jag kissnödig 04.30. Tänkte att om jag inte somnar om, så tänder jag lampan. Och så fick det bli. Men klockslaget 05.00 störde mig inte. Jag läste lite i någon tidning, kikade Instagram. Resonerade att jag fått cirka 7 timmars sömn vilket är en dröm jämfört med tidigare. Jag ser den tidiga morgonen som egentid och det viktigaste av allt: jag är inte rädd. Det är inte farligt att vakna 04.30.
Fler artiklar om hur du skaffar god sömn
Som ung, cirka 22 år gammal, hade jag liknande problem. Jag fick en djup depression och sömnen var paj i cirka fyra år. Så jag vet hur det är att inte sova. Därför är jag också väldigt intresserad av just sömn. Och ni som läst bloggen länge vet att jag skrivit om den i flera inlägg.
Bota sömnproblem – viloserien Några rader från det inlägget: Sovmiljön. Hur har du det i sovrummet? Är det stökigt? Jag tror att sovrummet ska vara en lugn plats, där man bäddar för bra sömn.
Sömnproblem – vad kan man göra? Det här citatet från blogginlägget tar jag gärna med: Få inte panik! Det kanske låter enkelt, men jag vet att det är svårt. Men hur du förhåller dig till dina sömnproblem psykologiskt kan påverka hur svårt/lätt du har att sova. Acceptans blir viktigt.
Jag önskar ingen den tortyr som jag upplevt under nästan 3 års tid. Nu är jag en rutinernas drottning. Fortfarande med hjälp av mediciner. Men jag ser en horisont och känner ett hopp. Och det är värt precis allt. 2006 lovade jag mig själv att aldrig mer hamna på botten. Men. Det blev en djup depression sommaren 2021. Vaknade varje morgon och det första ordet som lämnade mina läppar var: “fan, det här händer inte”. Att vara sjuk och samtidigt rodda med familj är bland det svåraste. Att jag nu orkar natta, prata med mitt barn – vad ska jag säga? Tacksamheten är enorm. Även 04.30 på en tisdag.
Ibland kan ett mantra vara på sin plats. Och ett som jag tror skulle passa oss bra, rätta mig om jag har fel, är jag har inte bråttom. För ursäkta mig så väldigt mycket: hur mycket stress ska vi addera utan att reflektera över vad den gör med oss? Nä. Jag har tröttnat totalt på att springa från en aktivitet till nästa. För jag skulle kunna göra exakt samma saker, men med en annan ingång. Så. Jag har inte bråttom. Låt oss massera in det tillsammans.
7 sätt att inte ha bråttom
Minsta möjliga ansträngning: skala av där det går. Mitt sätt just nu är att rensa bort sjok av saker som bara tar min energi. Jag har skrivit om att rensa här. Och bråttom? Nej, men jäkligt motiverad att skapa tomma ytor. Men allt måste inte bli klart idag. Det är jag på det klara med.
Sälja precis lagom. Av lite olika anledningar (ja, det måste bli en bok om det också!) arbetar jag med attityden “inte bråttom alls”. Jag räknar på hur lite jag måste tjäna. Jag är en jäkel på att sälja (jo) men det måste också levereras, eller hur? Så lagom är ett ord av värdig grad som jag gärna står för. Och här behöver jag inte ha bråttom utan agera smart. Just nu tänker jag mig ett fokus på tre kunder och bli en fena på att få “ja” (arbetar som skribent och frilansjournalist).
Sjön. Jag minns sommaren då jag sprang från sjön hem för att min föreställning var att jag hade jätte jättebråttom. Japp, så viktig var jag tydligen. Trots att badet har en avstressande effekt på mig, där sjön är min allra bästa vän i naturen – så sprang jag därifrån med andan i halsen. Och här ska jag vara ärlig: jag har fortfarande kvar lite av beteendet “jag behövs”. Men nu ligger jag där i mörkret, för till sjön ska jag hur sent det än må vara, med bakhuvudet och ryggen i det kalla vattnet och njuter. Jag vill göra mig själv så oviktig som det bara går. Och när första tanken kommer: jag kanske ska gå upp nu, så puttar jag envist tillbaka mig själv i vattnet och tar ett extra dopp. Bråttom? Näpp.
Häromveckan hade jag bråttom för jag påbörjade ett nytt spännande skrivprojekt. Där jag känner att jag vill bli klar snabbt. Helst igår. Men insåg, tack vare expertkommentar på messenger, att det här behöver verkligen få tid. Det blir inte bra om jag adderar bråttom. För jag märkte vad bråttom gjorde med mig och min skrivmotivation.
Mina mornar. Alltså. Kan vi prata om det vackra med frilansliv? Dricker kaffet riktigt långsamt (älskar kaffe) och svarar på några mail mellan grötintaget och kaffet. Jo, jag är lite rastlös och vill liksom börja med vadsomhelst och det enklaste för mig är att hålla inkorgen under kontroll. Jag har ingen tid att passa. Jag har inte bråttom. Med tanke på omständigheter (JAG VET – det är alltså en utmattning det handlar om, med lite diverse symtom som inte är en dans på rosor) så kan vissa dagar inte ens starta. Väldigt obråttom om du frågar mig. Ekonomisk stress: njae, jag har buffert från köpstoppet och får in lite pengar varje månad från mitt jobb. Jag har länge och ihärdigt arbetat på att minska min stress för pengar. Hälsostress? Hundra procent. Sömn osv.
Vardagsbråttom. Ni vet, barn, skola, aktiviteter. Som förälder kan man vilja mycket. Jag är generellt glad över att barn får göra olika saker, men jag tänker att jag inte vill bränna ut barnet. Så vi har scouterna, och det är en passande tid, 18-19.45 på onsdagarna. Sen har vi orientering på torsdagar och då är vi ute i skogen och läser karta. Känns avkopplande och roligt. Men! Här skulle vi kunna addera hur mycket bråttom som helst. Liksom trycka tiden framåt och försöka klämma in annat också. En tvätt. En dammsugning. Nä. Om vi nu satsar på att inte ha bråttom: kläm för bövelen inte in annat på dagar med aktiviteter. Utan försök vila en stund efter fritids och sen iväg och ha kul. Sitt i soffan och glo på tv.
Bråttom i stort. Nån slags attityd att man är en person som har massor att göra. Och jag vet att många har mycket. Och jag vet också att vi vill mycket. Livet kan erbjuda precis allt men jag tror att det kan vara av värde att välja. Och välja bort. I ren protest kommer nästa storhandling på Lidl gå i närvarons tecken. Jag tyckte jag gjorde hyfsat ifrån mig sist jag var där: jämförde kilopriser och klämde och kände. Mer av det! Jag vill vara långsam. Alltså riktig seg i steget. Helst glömma paprikan och behöva vända om och hämta. Den nivån pratar vi.
Berätta gärna hur du tänker kring “bråttom”. Jag tror många har känslan av att springa fram i livet. Tänk om vi istället kunde få stå still en stund.
Jag har hittat en ny hobby. Den går under namnet “den stora tomheten” som rätt och slätt handlar om att rensa. En utmaning för vi har saker precis överallt. En källa till konflikt? Ja kanske. Men jag kan ju faktiskt göra något åt det. Just nu är det sovrummet som får sig en omgång. Fåtöljen, den jag sitter i just nu, har endast haft en filt över sig de senaste två veckorna. Då ska du veta att jag är riktigt skarp på att skapa klädhögar i fåtöljer – vi snackar expertis från mitt håll (fråga min man).
På skrivbordet, det lilla, ligger bara almanacka och anteckningsblock. Och just nu: ett tänt ljus. Jag bäddar sängen varje dag. Gott nog. Den här hobbyn med att rensa är inte oproblematisk: jag ser nämligen ALLT på en och samma gång. Det är överväldigande. Jag känner ofta: kommer jag någonsin bli färdig? Hur många gånger har jag inte sneglat på den trasiga vävtapeten i vardagsrummet och känt att: varför gör vi inget åt den? Men så kom insikten idag:
Vi kommer ändå aldrig bli färdiga.
Och det vill jag skriva om. Att det finns en tröst i att inte jaga ständigt. Jag kommer överleva vävtapeten. Det kommer alltid finnas saker att göra. Och det finns inget slut, förutom att vi lämnar jordelivet. Jag vill fortfarande sträva mot “den stora tomheten” men frågan blir: i vilken takt? Varför ska det behöva gå fort? Tomhet gör att min sargade hjärna får vila. Kan det vara så att andetagen också förändras? Jag skrev om andetaget i min e-bok Leva nära:
“Det var en sommar, precis när jag var i gränslandet mellan att fortfarande vara sjuk med mycket ångest, och samtidigt hade jag en närhet till det friska, där jag då och då kunde uppleva att jag faktiskt levde ett mer normalt liv. Jag höll mig mycket för mig själv och hade rest till en liten by i norra Polen, som låg längs kusten, Jastarnia. Jag märkte att om jag höll andan ett tag och räknade, och sen släppte ut andetaget, var det som att ångesten släppte för en stund. Så där låg jag på stranden och andades in, höll andan så länge jag kunde, och sen andades jag ut. För att få vara helt ifred hade jag valt en bit av stranden som var mer öde. Att titta ut över Östersjön och samtidigt känna hur jag blev mjukare i bröstpartiet efter expansionen av luften, det kommer jag bära med mig länge.”
Där på stranden använde jag något så litet som ett andetag. Som gjorde stor skillnad i min upplevelse av lättnad. Och lättnad är något som ingår i den här hobbyn jag försöker beskriva. Jag blir lätt av tomhet. Och eftersom vi nu konstaterat att vi aldrig kommer bli färdiga, då kanske det handlar om något helt annat: att uppskatta det vi åstadkommit (tom fåtölj med filt) och skita i allt vad som heter “slutresultat”.
Ja. Så får det bli.
Vilken lördag. Jag skrev på Instagram om helger. Att de inte behöver maxas. Ni svarade så fint på vad ni vill göra på helgen. Men jag inser så här i efterhand att det blev rätt mycket ändå. Framför allt rörelse: 18747 steg. Min bästa vän Sven kommer en gång i veckan och vi pratar om veckan som gått. Jag berättade om en dröm jag har och möttes av stor förståelse. Det var skönt att prata av sig. Tack för att ni läser och följer, det känns fint 💚Om du vill: berätta vad du känner inför att rensa.
Det här blogginlägget är en bearbetad version av texter som ursprungligen publicerades som poster på instagramkontot @omstallning under perioden 12-18 juni 2023.
Du kan läsa del 1 om Åsas egen resa samt en introduktion till temat tillräcklighet. Del 2 går in lite djupare på tillräcklighet utifrån ett individperspektiv, med bland annat fokus på den forskning som Åsa blev klar med 2019.
Åsa: Att individer på olika sätt försöker närma sig tillräcklighet är viktigt. Det bidrar inte bara till att minska det totala klimatavtrycket från konsumtionen, utan också till att förskjuta normer kring konsumtion så att det eftersträvansvärda blir att kunna nöja sig med mindre. Men det räcker såklart inte – ansvaret för tillräcklighet måste axlas på samhällsnivå för att de nödvändiga (och enorma) systemförändringar som krävs för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 eller åtminstone till under 2 grader ska kunna komma till stånd. För att inte tala om de förändringar som krävs för att bygga samhällen som ryms inom de planetära gränserna. Här kommer vi in på politiken!
Det svåra om vi bara fokuserar på individer
På samma sätt som det är nödvändigt med en ambitiös politik för att kunna nå de uppsatta klimatmålen, krävs det politik för att vi ska kunna närma oss tillräcklighet både på samhällsnivå och individnivå. Som individ går det absolut att minska konsumtionen en hel del på egen hand, men det är väldigt svårt att fullt ut praktisera tillräcklighet i ett samhälle som hela tiden uppmanar oss att konsumera mer, där det är lättare att ta bilen och flyget än att cykla eller åka tåg, där ny teknik gärna presenteras som lösningen på alla möjliga problem, och där det ofta är både svårt och dyrt att göra hållbara val i vardagen.
Tyvärr är vi idag väldigt långt från ett politiskt ledarskap som tar ansvar för klimatet, och ännu längre ifrån ett som kan styra samhället mot tillräcklighet. I Sverige har vi i själva verket gått bakåt under den nya regeringen, som fortfarande inte har presenterat någon klimatpolitisk handlingsplan, det vill säga talat om hur de ska göra för att nå de klimatmål som riksdagen beslutade om 2018. Däremot har regeringen presenterat en budget som beräknas öka utsläppen, och därmed minska möjligheterna att nå klimatmålen. Hittills verkar budskapet i det som regeringen kallar för klimatpolitik vara att industrin ska kunna fortsätta producera lika mycket som nu (fast helst mer) och att det inte finns några gränser för vad vi kan göra, eller konsumera, så länge elen är fossilfri. Det här är ungefär så långt ifrån tillräcklighetspolitik som man kan komma.
Politik för tillräcklighet, med en annan sorts rikedom
Några element är centrala i en tillräcklighetspolitik:
1. Gränssättning. Tillräcklighetspolitik är en politik som sätter gränser – för utsläpp och avfall, för resursanvändning och för konsumtion. Det kan till exempel ske genom att införa koldioxidbudgetar och regleringar som tvingar fram mer återbruk, men också genom att begränsa arbetstid och maxinkomster.
2. Färre prylar, mindre konsumtion och mindre ”clutter” som det heter på engelska (”stök” skulle kunna vara en svensk motsvarighet). Det handlar om politiska åtgärder för att förebygga och minimera avfall och reglera sådant som syftar till att uppmuntra onödig konsumtion (t ex förbjuda planerat åldrande och reklam på offentliga platser och införa höga skatter på lyxkonsumtion).
3. Långsammare tempo och kortare avstånd. I ett ”tillräcklighetssamhälle” sker saker långsammare (t ex produktion, transport och resande), samtidigt som politiken fokuserar på att stärka lokala samhällen och ekonomier så att avstånden mellan produktion och konsumtion kortas. Kortad arbetstid möjliggör fokus på rikedom i tid snarare än i pengar, men det är viktigt att begränsningar av arbetstiden har en utjämnande effekt i fråga om inkomst.
4. Välmående. Att tillfredsställa behov på nya, mer ”tillräcklighetskompatibla” sätt, med åtgärder som syftar till att öka välmåendet för alla, är centralt i en tillräcklighetspolitik. Det innebär att fördela resurser på ett mer jämlikt sätt och att prioritera behov högre än begär.
Normer och det goda livet
Många av de åtgärder som är centrala i en politik för tillräcklighet är minst sagt kontroversiella politiska förslag idag. Därför behöver framtagandet av sådana här förslag gå hand i hand med en normförändring som omfamnar tillräcklighetsidéer. Det handlar om att omformulera bilden av vad ”ett gott liv” är till ett som är i linje med tillräcklighet. Vad är egentligen viktigt för att må bra, och hur kan vi leva på ett sätt som ökar både vårt eget och ekosystemens välmående utan att begränsa andra människors (och andra arters!) möjligheter att leva ett gott liv? Den sista delen är central här: i konsumtionssamhällets bild av ”ett gott liv” ses det som något positivt att t ex köpa en ny SUV för att kunna köra snabbare och säkrare eller flyga business class till New York och shoppa loss. Men fler SUV:ar på vägarna begränsar möjligheterna till ett gott liv för alla som hellre vill cykla och njuta av frisk luft – det innebär större vägslitage, mer utsläpp och minskad säkerhet. Och den lilla andelen av världens befolkning som flyger kors och tvärs på nöjesresor orsakar utsläpp som bidrar till att snabba på klimatkrisen och på så sätt begränsar möjligheterna till ett gott liv för alla de som redan idag drabbas hårt av krisens konsekvenser och de som kommer att drabbas i framtiden (vilket vi ju alla kommer göra, mer eller mindre). Ju längre vi fortsätter att leva det ”goda” konsumtionslivet, desto mer begränsar vi möjligheterna till ett gott liv för de människor som idag lever under fattigdomsgränsen och som är de som redan drabbas hårdast av klimatkrisen. Och desto mer begränsar vi möjligheterna till välmående för oss själva och för kommande generationer i framtiden. Vi måste alltså – tillsammans! – förändra bilden av vad ett gott liv är och kan vara, till ett som ryms inom de planetära gränserna.
Vi landar i ett fokus på systemförändring
När man talar om tillräcklighet kommer man förr eller senare (oftast förr) till ekonomi. Och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att se hur tillräcklighet ska kunna uppnås inom rådande ekonomiska system med dess fokus på tillväxt mätt i BNP. Det måste helt enkelt till enorma systemförändringar för att skapa en ekonomi där framsteg istället mäts i ökat välmående – för människor och för ekosystem.
Kate Raworth’s “doughnut economics” är en bra modell för hur ekonomin skulle kunna se ut i ett tillräcklighetsorienterat samhälle. I den modellen utgör de planetära gränserna den yttre gränsen på “munken” och de grundläggande behoven och rättigheterna som måste uppfyllas för alla människor utgör den inre gränsen. Ekonomin måste helt enkelt rymmas inom de gränserna för att skapa ett säkert och rättvist utrymme för både människor och natur att frodas.
Men det är bara ett exempel. Jag tror att det behövs en mångfald av olika ekonomiska modeller och mycket uppfinningsförmåga för att lappa ihop de skador som det rådande tillväxt- och konsumtionsdrivna kapitalistiska systemet har orsakat på natur, klimat och samhälle.
IPCC lyfte i sin senaste rapport fram tillräcklighet, sufficiency, som en nödvändig strategi för att uppnå målet i Parisavtalet. Där definieras tillräcklighetsåtgärder som:
“A set of measures and daily practices that avoid demand for energy, materials, land and water while delivering human well-being for all within planetary boundaries”. Just nu pågår febril forskning runt om i världen (framför allt i Europa) om hur sådana åtgärder kan utformas och hur man kan öka acceptansen för dem. Mycket finns redan att läsa, kanske framför allt om åtgärder inom energiområdet, men mycket mer finns att göra. Det är i alla fall ett stort steg att tillräcklighetsstrategier nu erkänns på högsta nivå!
Kan jag läsa mer om det här?
Det mesta jag har skrivit om här går att hitta i min avhandling, Making sense of sufficiency: Entries, practices and politics, från 2019. Att skriva en avhandling och riktigt få grotta ner mig i tillräcklighet under flera års tid kändes som en lyx. En enorm utmaning, men också en ynnest. Att leta efter tillräcklighet i litteraturen, i enskilda individers praktiker och i (dåvarande) svensk politik – det var både spännande, lärorikt och roligt. Det fanns ingen begränsning (!) av hur många ord jag fick skriva (eftersom jag skrev en monografi och inte artiklar, vilket är den vanligaste formen att skriva doktorsavhandlingar i) och jag kunde vända och vrida på ord och lägga till nya vinklar och perspektiv när jag kom på dem (med min tålmodiga handledares godkännande). Otroligt kämpigt att knyta ihop en sådan säck, men också roligt när man som jag älskar olika former av text och skrivande.
En helt annan typ av text såg dagens ljus för ungefär ett år sedan, när min och Anja Gatus bok Planeten, klimatet & framtiden – vad kan vi göra? publicerades. Det är en bok för 9-12-åringar illustrerad av Ingrid Skåre och utgiven på B Wahlströms förlag. Det var Anja – vän sedan barndomen och etablerad barnboksförfattare – som kom med idén efter att hon hade varit på min disputation: ”Vi borde skriva en bok ihop!”. Och det här var en HELT annan typ av skrivande som min akademiska hjärna fick kämpa väldigt med. Att skriva på ett pedagogiskt sätt för barn om klimatkrisen, vår relation till naturen, konsumtion och ekonomi och ja, om hur allt hänger ihop – det var på många sätt betydligt svårare än att skriva en avhandling. Tack och lov var vi två, med skicklig redaktörshjälp! Boken innehåller både en väldig massa fakta, tips om vad man kan göra hemma och i skolan, och filosofiska frågor att diskutera över middagsbordet och i klassrummet. Frågor som vilka normer vi skulle vilja ändra på, om naturen kan ha rättigheter, hur långt fram i tiden politiker borde tänka när de fattar beslut och vad som ska vara värt pengar. Och såklart finns där lite om tillräcklighet också! Boken finns att låna på de flesta bibliotek, och det finns en superbra lärarhandledning att ladda ner på B Wahlströms hemsida!
Som slutkläm vill jag säga att jag tror på ordens betydelse. Hur vi sätter ord på saker och fenomen formar hur vi tänker om dem. Säger vi arbetsgivare eller arbetsköpare så betyder den skillnaden något för hur vi pratar om arbete. Samma sak med köpstopp eller köpfrihet. Global uppvärmning eller klimatnödläge. Ja, ni fattar.
Minns ni att jag berättade om att när jag skrev min uppsats en gång i tiden så saknades det en etablerad svensk översättning av sufficiency? Det gjorde det fortfarande när jag började doktorera 2015. Men det har vänt! I mars publicerades posten “Tillräcklighet” på Hållbarhetstermlistan (som Institutet för språk och folkminnen samt Språkrådet ansvarar för), och jag hade äran att få vara med på ett hörn i framtagandet av definitionen. Där definieras tillräcklighet som: ”förhållande i ett samhälle där man undviker överflöd och hushåller med resurser för att säkerställa allas möjlighet till välbefinnande inom de planetära gränserna”. Med det sagt: ord är bara början. För att närma oss tillräcklighet – som individer och som samhälle – måste vi prata om det och (försöka) praktisera det. Vi behöver tjata, igen och igen, om att det finns faktiska planetära gränser som vi behöver förhålla oss till, och att det rimliga är att de gränserna också medför begränsningar av mänsklig aktivitet och av mänskliga begär. Men vi kan också välja att prata om tillräcklighet inte som begränsningar utan som frihet. Friheten i att slippa vara konsument. Friheten i att nöja sig med mindre för att det är gott och nog.
Jag önskar er alla en härlig sommar, tack för mig!
