Jag läser boken Utan press av Sofia Viotti. Den fokuserar på medkänsla, prestation och stress och är en guide i hur vi kan arbeta mot ett större välmående. Det är sammantaget en bra bok, om än ganska mastig vilket innebär att det inte bara handlar om att läsa, utan om att göra. Förändring, mindre stress, mindre ångest, mer förståelse, mer medkänsla kan innebära att vi behöver lägga både tid och energi på det. Men det är det ju också värt, eller hur? Att lägga tid på sig själv, om det är möjligt, är något positivt.
Jag känner inte igen mig i prestationsdelen i boken, i alla fall inte helt och fullt. Jag har sedan länge proklamerat att vila, återhämtning och lagomness är det vi behöver mer än att vara karriärslukare och framåtlutade tävlingsmänniskor. Däremot vet jag att förra sommaren hade jag för höga ambitioner när det gällde vår sommarledighet. Jag ville så mycket. Tog ut mig både fysiskt och mentalt. Ignorerade mitt rätt så stora behov av återhämtning (har en känslighet sedan tidigare). Så Viottis resonemang om prestation går att applicera även på de saker vi gör under ledig tid. Belastning, oavsett karaktär, är belastning.
Boken är praktisk i sitt upplägg (länk till Adlibris), vilket betyder att det finns många övningar i den. Eftersom jag har arbetat som hälsojournalist i några år har jag läst många böcker som berör psykisk hälsa. Det gör att jag testat många olika övningar under åren och fått en hyfsad kunskap i hur man kan hjälpa sig själv. Men! Jag hittar en hel del nytt i Utan press, till exempel att det finns olika “själv”: ångestsjälvet, det ledsna självet, skamsjälvet är några exempel som Viotti nämner. Och hon går igenom de tre olika systemen i hjärnan och hur vi rör oss mellan dem och hur vi kan förstå dem: de är hot-, driv- och trygghetssystemet.
Att nå trygghet inombords är något jag jobbar med dagligen. Min kropp signalerar alarm och känslan vandrar runt därinne (jag tycker benämningen alarm är rätt bra, i jämförelse med det diffusa ordet ångest). Inte jättebekvämt, det erkänner jag. Det som är lite klurigt är att det är ingen förutom jag själv som märker av den där otryggheten. Jag maskerar den väl. Inte så konstigt kanske, det finns kanske en allmän förväntan att man ska vara på ett visst sätt. Den förväntan kan komma både från mig själv men också från en yttre kontext.
<< Mitt inlägg om mjuka delar av livet >>
Tillbaka till boken – den är skriven för dig som kanske har höga krav, som presterar mycket och är van vid att hålla det där höga tempot, kanske har du svårt att ta det lugnt. Boken innehåller mycket kunskap kring hur vi fungerar, vad medkänsla är och inte är. På baksidan av boken kan vi också läsa att det handlar inte om att sluta prestera men att vi ska öva på att få in mer lust i ekvationen. Att livet ska vara lite härligt.
