“Jag är så dålig på förändring”, hör jag mig själv säga till min sons förskolepedagog. Det är som ett mantra och jag inser så här i efterhand att jag behöver lokalisera vad det är som är så jobbigt. Visst är det härligt med förutsägbarhet, vanor, rutiner och allt det där. Men världen i sig är ju rätt, ja, oförutsägbar. Bara det att vi bor på en planet i rymden är hisnande.

Att vara lite osäker tillhör livet och det innebär att jag behöver jobba stenhårt för att mota oron i grind. Samtidigt inte fly undan från det som är jobbigt men jag funderar: när exakt är det bra att avleda sig själv och göra något helt annat?

>> Mitt inlägg: jag är inte driven <<

Jag mediterar ibland och jag hör ju vad som sägs: att tankar kan köra slut på oss och att vi istället borde fokusera på den verkliga verkligheten och närvaron. Och jag köper det. Jag köper att vi skapar våra tankar och orosmoln helt av egen kraft. Jag läste rätt nyligen boken Så skapas känslor och jag blev otroligt inspirerad av kunskapen som förmedlades där: att kroppen gör sitt bästa att tolka förnimmelser och tidigare erfarenheter och utifrån det kommer ett resultat: känslorna. Ja, vi skapar dem alltså själva om vi ska tro författaren och experten Lisa Feldman Barrett. Detta sätt att se på världen kallas för konstruktionism och jag känner så här: istället för att bli provocerad (va?! skapar jag min egen oro??) så vill jag känna hopp (hurra jag kan påverka min situation!).

>> Du som hittat hit – här en sida om mig! <<

Så jag tänker att jag inte ska marinera mig för mycket i händelser som jag har liten chans att påverka och istället jaga förundran, kalla bad och springa mina 6+7+8 minuter.

Hur hanterar du förändring?

Jag har bloggat om förändring tidigare, minns ni detta inlägg?