Några dagar. En vecka kanske? Jag sprang in i mörkret – det sög in mig likt ett svart hål. Men jag gav det en match. Jag är inte starkare än min senaste natts sömn. Skillnaden? Jag är inte rädd lika länge. Erfarenheten är min styrka!
14 dagar sedan: Jag är baske mig beslutsam. Den gångna veckan smakade surt i själen. Och jag blev uppriktigt rädd. Det är som att stå helt naken, utan filter och höra sig själv viska: “inte igen”. Och jag överraskas av svaret: “nej, inte igen”. Jag talar om den där ångesten, som jag delvis tål väldigt bra. Som jag gått i terapi för. Som jag förstått är lika mycket drivkraft som smärta.
7 dagar sen: jag fixar det. Jag fixade det. I fix me. Jag la till 45 minuter promenad i rask takt per dag + yoga och det funkar. Det betyder att jag fortsätter. Jag minns känslan av rullgardin, tung kropp, tungt sinne. En millimeter hopplöshet. 100 meter beslutsamhet.
Idag: Jag har tyckt det varit svårt att skriva när jag är i en fas av återhämtning. Lagen är: minsta möjliga ansträngning och ett stort fokus på just de två sakerna som förmodligen är hälsa med stort H för mig. Att röra på mig och att yoga. Enkelt, men så svårt? Nja. Enkelt. Det är ett val bland många andra, och jag säger ja till det. Om val förresten – lyssna på Träningsglädje TALKS nya säsong, där Sara Rönne bland annat talar om vikten att välja.
Nu blir livet så här: att imorgon är jag glad.
Om du undrar varför det blir så här – läs gärna inlägget #Utmattad – det finns anledning att skriva eller också Att vara utmattad & driven. Samtidigt.
Hoppas att ni har en fin helg!
Emilia