Jag lutar mig tillbaka på min sommarlista som jag gjorde häromsistens. Den som jag sedan kommenterade, eftersom jag var rädd att jag skulle skita i sommaren och bara tänka på annat. Det är tusen idéer i det här hjärnkontoret, men inte kraft till att genomföra dem. Jag behöver min semester, likt alla andra.
Och jag påminner mig själv, hela tiden. Jagar upp mig själv, för att semesterkänslan inte riktigt vill infinna sig. Jag tror det bygger på min inneboende rastlösa känsla, min längtan efter att få vara helt själv och att jag är en problemlösare av rang. Jag löser problem hela tiden. Det är därför inte konstigt att jag ibland fräser ifrån, att “ställ inga frågor, för jag orkar inte svara”.
För det är ju så, att jag är en mamma. Som vill mycket. Och som tar min lilleman på äventyr. Men som också blir så himla trött. Efteråt. Det är då jag sätter lurarna i öronen och springer iväg. Ja, barnet har en pappa också. Som typ är bäst. Alla kategorier. Och det gör mig trygg. Men ändå: jag är trött. Ibland så mycket att jag blir rädd. För jag är också less på det här med vila. Min hjärtefråga och min följeslagare. Som jag ska värna om. Men just det där, att den behövs varje dag, gör mig frustrerad. Jag har svårt att vara spontan, för oftast behöver jag lägga mig en stund på eftermiddagen. Får jag inte till vilan, ja då sitter jag med gråten i halsen och undrar vad som egentligen hände.
Jag är stark när jag är stark. Men jag är också förbannat svag när jag är svag.
Jag är därför glad att jag gör det där. Att jag springer iväg till Tyresta Nationalpark med kepsen nerdragen och glajjorna på. Att jag också vågar känna att livet är svårt ibland. Men att det också blir bra till slut. För när jag kommer hem mår jag oftast bra igen. Det är i pauserna jag hämtar kraft. Det är kanske mitt nya ord. Paus. Istället för vila.
Nej, min semester är inte som den brukar. Att resa bort själv och ta dagen som den kommer. Min semester är annorlunda. Men jag gillar den! Lilleman och jag samspelar, vi bråkar ibland och vi hittar på saker. Just idag blev det Tyresta tillsammans medan make, svärmor och väninna satt i skogen och plockade blåbär.
Ps. Undrar du mer om vad jag snackar om? Läs gärna inlägget #Utmattad – det finns anledning att skriva
2 Comments
Jag känner igen det så mycket! Jag vilar nästan varje dag, jag kan ju det numera. Har inte riktigt accepterat att jag måste ha vila efter umgänge eller arbetsinsats tror jag. Eller att jag är dålig på att boka och planera när jag är trött i huvudet. Att jag har längre startsträcka. Jag vill ju vara mig själv! Men jag kommer på mig själv numera och minns, till skillnad från förut när jag bara antog att jag var “dålig”.
Pingback: Hållning. Ett träningsmål som får ta tid.