Och jag satte mig på cykeln. Trampade ner pedalerna, trots att kraften i kroppen kändes uttömd. Jag stannade till vid lilla Coop. Gick in och köpte mig en kylskåpskall cola. Drack några klunkar och cyklade vidare. Den där nerförsbacken, innan grusvägen tar vid, den är frihet för en cykel. Sen in på gruset, det knastrar till. Cykeln är stadig. Ängarna tar vid, gröna och sköna. Solen är augustivarm. Nu, nu är tiden min.
I Tyresta by lägger jag mig på en bänk i skuggan. Jag tror jag ligger där i 20 minuter. För att jag kan. Äter en chokladbrownie och dricker kaffe, allt medhavt. Några klunkar cola till. Nu vill jag ut i skogen.
5 kilometer. 5 vackra kilometer. Och färden hem känns lätt. 2,5 timmes break från vardagen, det var vad jag behövde. Tack.
Sms:et var till min man. “Jag åker på en liten utflykt med cykeln. Behöver tanka energi. Hör av mig”. Ibland är det så. Att jag inte ens orkar berätta, prata, tala. Då är det lättare att skriva.
Apropå att behöva ett break. Läs gärna mitt förra inlägg: Egentid. Några ord om föräldraskap.
3 Comments
Så härligt och enkelt det lät.
Så förbaskat viktigt! Det är bra att “skicka sms” till sig själv ibland också. Även om jag har egentid som grundläge så kan det behövas under perioder med mer jobb eller socialt umgänge.
Det var ingen dum idé. Skicka meddelande till sig själv. Jag har också upptäckt en helt ny dröm, som jag delade med min make. Får berätta vid tillfälle. Hans stöd betyder allt!