Så jag la mig för att meditera. Hittat en variant av yoga nidra som har precis rätt längd (det vill säga: ganska kort) och som passar mig. Efter 20 minuter ska jag alltså vara färdigvilad och återgå till mina arbetsuppgifter. Det går inte. Kroppen är blytung och jag orkar knappt vända på mig. Så jag ger upp, eller ger in. In i mer vila. Dvalar mig vidare under en timme sammanlagt och tänker tanken: för vem ska jag sluta vila?
Det här året har jag nämligen bestämt mig: minsta möjliga ansträngning, efter ett år av frilansuppdrag som avlöst varandra i rasande takt. Vi kan kalla det för fu-ck-off år, för det finns anledning att kaxa upp sig mot rådande normer. Jag är inte min prestation. Fast det är förstås en sanning med modifikation, eftersom en del av tiden av mitt liv handlar om att göra. Utöver att dra ner på takten (vilket har gått sådär, i och med all uppmärksamhet som shoppingfritt har fått) så vill jag satsa på egna projekt, men jag märker att de hamnar längst ner i priolistan (vad är det, liksom? de projekten gör mig mer levande än någonsin).
Men det jag vill prata om är vilans status.
Återhämtningens essens. Och varför det är så lätt att säga “nej” till dessa saker, till förmån för aktivitet och göranden. En analys om man så vill. Jag har nyligen läst boken Driven till max av Christopher Toll som bland annat handlar om röda personers svårighet att vila och återhämta sig – och vilka behov som ofta körs över till förmån för aktivitet.
Bokens huvudspår är återhämtningens kraft, och hur den kan se ut. Och det jag funderar väldigt mycket över är hur onaturlig vila och återhämtning är i mångas liv. Jag tänker att vi har byggt oss en vardag, men att den blir långt ifrån komplett om vi bara tutar och kör (jag skriver “vi” därför jag är med i den skaran, from time to time). Och det här gäller förstås inte bara “röda” personer.
Det saknas reflektion och återhämtning. Däremot är vardagarna fulla av annat – eller hur? Och aktiviteter ger resultat: om jag gör detta, så får jag ut följande: det finns tydliga konsekvenser av att vi gör saker. Det finns kvitton, produktivitetskalkyler och inte minst: en känsla av att get shit done.
Men vila och återhämtning kan också vara get shit done.
De är förutsättningar för allt det där andra i livet, i alla fall på lång/längre sikt. Och vad behöver vi? Jo, lära oss att kapitulera. Att leva obegränsat fungerar inte när människan är begränsad (vår egen dödlighet och hälsa begränsar oss). Att nalla på sömnen för att göra annat kan fungera på kort sikt, men kan leda till ohälsa på längre sikt. Att addera hälsa till sitt liv kanske inte handlar om köpa träningskort på närmsta anläggning, utan se över sina sov- och återhämtningsrutiner? Step 1.
På min facebook-sida (rätt nylanserad) har jag fått olika syn på hur vi ska paketera återhämtning, så att det blir attraktivt. Ett förslag, som Christopher Toll kom med, var att gamifiera den. Och jag förstår tanken, och att det på sätt kan attrahera personer som är drivna till tusen. Att man skapar en prestation kring återhämtning. Det kanske är det som krävs?
I min utopiska syn på vila hade jag önskat att vi skalar av det råa sätt att se på våra liv utifrån debet och kredit, och istället blev mjukare inför det faktum att vi landat på denna planet. Jag hör om familjer som vänder ut och in på sig själva, för att annars blir “tjänstepensionen sämre”. Men vad händer med livet här och nu? Att leva som att livet aldrig kommer ta slut kan bli en dyrköpt historia i termer av utmattningar, relationshaverier och en känsla av att “livet räckte inte till”.
Saker jag gör just nu, när livet räcker till.
♣ Skrålar i bilen när jag kör bilen till återvinningen. Har jag sagt att jag älskar återvinningscentraler?
♣ Jag sover lite extra.
♣ Mentaliserar som en galning när ångesten knackar på.
♣ Umgås med non-ordinary people.
♣ Åker på 4 dagars retreat till Järvsö. Imorgon lämnar jag Stockholm!
♣ Fotar regndroppar. Och gläds över att jag ska ta en kurs på Fotografiska som jag fick i present av min make!
4 Comments
Jag har läst din blogg i bara ett par veckor. Jag har menat skriva en kommentar länge, men nu känner jag att jag bara måste dela med mig av att jag är så glad att jag fann din blogg. Du sätter ord på den övergången i mitt liv jag behöver. Det är som jag läser en tidning riktat till precis mig :’) Du har så många läsvärda inlägg och jag fick lite noja när jag läste inlägget sluta med sociala medier/digitalt fokus i december. Fan, du skriver så fantastiskt och reflekterar så bra om så många olika ämnen jag kan relatera till och jag uppskattar varje inlägg. Verkligen. Ha en fin dag! <3
Men tusen tack Andrea! Vad kul, och det gör det extra sporrande att skriva vidare om dessa viktiga ämnen. Att ni finns därute och läser är så värdefullt för mig! Och förändringar ska inte alltid vara lätta, har jag lärt mig 😀
Shit så bra skrivet! Du sätter ord på mina tankar och jag berörs verkligen av din text. Jag är själv inne i en period av återhämtning efter en lång tid av stark stress och försöker få bukt med mina rutiner som är så viktiga för mig. Hade Facebookpaus i december, oändligt skönt.
Tänkte köpa gymkort men så blev det yoga i stället, väldigt bra val i efterhand. Men vilka metoder jag än använder för min återhämtning så slår inget naturen. Naturen är och förblir den bästa medicinen vilket jag skrev om på min insta nyligen. Önskar dig lycka till med din vila och återhämtning!
Tack, det värmer verkligen! Och det är inte lätt- även om man vet hur man ska göra. Så hang in there Boel! <3