Vi kommer ändå aldrig bli färdiga

Jag har hittat en ny hobby. Den går under namnet “den stora tomheten” som rätt och slätt handlar om att rensa. En utmaning för vi har saker precis överallt. En källa till konflikt? Ja kanske. Men jag kan ju faktiskt göra något åt det. Just nu är det sovrummet som får sig en omgång. Fåtöljen, den jag sitter i just nu, har endast haft en filt över sig de senaste två veckorna. Då ska du veta att jag är riktigt skarp på att skapa klädhögar i fåtöljer – vi snackar expertis från mitt håll (fråga min man).

På skrivbordet, det lilla, ligger bara almanacka och anteckningsblock. Och just nu: ett tänt ljus. Jag bäddar sängen varje dag. Gott nog. Den här hobbyn med att rensa är inte oproblematisk: jag ser nämligen ALLT på en och samma gång. Det är överväldigande. Jag känner ofta: kommer jag någonsin bli färdig? Hur många gånger har jag inte sneglat på den trasiga vävtapeten i vardagsrummet och känt att: varför gör vi inget åt den? Men så kom insikten idag:

Vi kommer ändå aldrig bli färdiga.

Och det vill jag skriva om. Att det finns en tröst i att inte jaga ständigt. Jag kommer överleva vävtapeten. Det kommer alltid finnas saker att göra. Och det finns inget slut, förutom att vi lämnar jordelivet. Jag vill fortfarande sträva mot “den stora tomheten” men frågan blir: i vilken takt? Varför ska det behöva gå fort? Tomhet gör att min sargade hjärna får vila. Kan det vara så att andetagen också förändras? Jag skrev om andetaget i min e-bok Leva nära:

“Det var en sommar, precis när jag var i gränslandet mellan att fortfarande vara sjuk med mycket ångest, och samtidigt hade jag en närhet till det friska, där jag då och då kunde uppleva att jag faktiskt levde ett mer normalt liv. Jag höll mig mycket för mig själv och hade rest till en liten by i norra Polen, som låg längs kusten, Jastarnia. Jag märkte att om jag höll andan ett tag och räknade, och sen släppte ut andetaget, var det som att ångesten släppte för en stund. Så där låg jag på stranden och andades in, höll andan så länge jag kunde, och sen andades jag ut. För att få vara helt ifred hade jag valt en bit av stranden som var mer öde. Att titta ut över Östersjön och samtidigt känna hur jag blev mjukare i bröstpartiet efter expansionen av luften, det kommer jag bära med mig länge.”

Där på stranden använde jag något så litet som ett andetag. Som gjorde stor skillnad i min upplevelse av lättnad. Och lättnad är något som ingår i den här hobbyn jag försöker beskriva. Jag blir lätt av tomhet. Och eftersom vi nu konstaterat att vi aldrig kommer bli färdiga, då kanske det handlar om något helt annat: att uppskatta det vi åstadkommit (tom fåtölj med filt) och skita i allt vad som heter “slutresultat”.

Ja. Så får det bli.