Det finns en liten lista av små äventyr i bakhuvudet hos mig. Den listan bygger på att utforska mitt närområde, för jag älskar att ta mig nära, men ändå se något nytt. Att gå till Tyresta från oss, i Vendelsö, har jag länge velat, men skjutit på det. Trott att det var långt att gå. Men, efter att ha pratat med mina grannar fick jag det förklarat för mig: det handlar om fem, sex kilometer. Så när en av höstens vackraste dagar tittade in, så var jag redo.
Kameran fick mycket att göra på promenaden 🙂
Jag tog mig till Lyckebysjön (där jag badat hela sommaren) och gick på den vänstra sidan sett från mitt håll. Då och då poppade det upp ungdomar som hade orientering, så jag hade sällskap en del av vägen. En bit fram tog jag mig sedan bort från “min” sjö och upp mot Ramsjön. Så vackert även där och jag hade glömt bort att det finns andra sjöar i närheten av mig.
Ramsjön, en bit ifrån Lyckebysjön
Vidare kom jag in i ett passage som bokstavligen exploderade av gula, ljusa färger från löven, och solen passade på att titta in den med. Sen blev jag osäker, vid ett vägskäl valde jag den större vägen, och förstod då att jag tagit mig en bit utanför själva Tyrestareservatet. Men det gjorde ingenting, det var en fin väg med vyer som jag placerade i den mentala bildbanken.
Fantastisk höstdag, kanske en av de sista för i år.
Helt plötsligt var jag framme, jag kom ut på den grusväg som jag brukar cykla på när jag ska till Tyresta. Först hade jag tänkt att gå till Tyresta Caféet, men insåg sen att de hade stängt just idag. Så min utflykt fick sig ett slut och jag tog mig hem. Nöjd!
Flera äventyr med kameran längtar jag till <3
Just nu skriver jag på min andra bok, vilket gör att det blir rätt mycket skärmtid. Men den bästa mixen, för kreativitet, är att både lägga tid på hantverket men också göra så att man orkar. Att vara ute när det är ljust, och skriva när det är mörkt, tror jag kan vara ett sätt att lösa sin vardag. Det funkar inte för alla, men det fungerar bra för mig. Om det är första gången du är härinne på bloggen, klicka här för att ta reda på vem jag är och vad jag skriver om helst.Tycker du om det jag skriver? Gilla mig gärna på bloglovin!
Jag tror det är supervanligt, ja mer regel än undantag, att tappa förmågan att stanna upp. Jag testade en app i slutet på förra månaden, och jag fastnade vid detta: är vi närvarande, är vi lyckliga. Tänk om det faktiskt är så: att det inte handlar om det senaste köpet, den nyaste jackan eller ens den där hudkrämen (jag skriver så, eftersom jag just nu suktar). Utan närvaron i sig kan ge oss lycka och välbefinnande. No gadgets needed. Varför ingen pratar om den? Jag tänker att närvaron är gratis, och då är marknaden inte intresserad.
Så jag närvarar så ofta jag kommer ihåg det. Det kan vara när jag läser sagan för lilleman på kvällen, att jag fångar in närvaron och bjuder in den till att delta. Det blir bra, riktigt bra. Det känns mer meningsfullt. Än om jag surrar med annat uppe på hjärnkontoret.
Det är passande att jag skriver om det just denna kväll, då vi har World Mental Health Day. Psykisk ohälsa är också närvarande på den här planeten, och det gör mig fysiskt ont att det är så vanligt. Givetvis finns det grader på skalan, men ändå: att må dåligt trots att vi skulle kunna må bra, det är inte värdigt.
Jag tänker att närvaron blir uppvaktad av…. ja, men precis allting. Det är liksom en ständigt flöde av attiraljer som på något sätt ska sorteras av hjärnan. Man kan bli trött för mindre. Jag tror i och för sig att genom frånvaro av närvaro, så blir vi på riktigt trötta. Min bästa närvaro just nu är att läsa böcker. Och att lägga mig hyfsat i tid. Och skriva. Jag mediterar (kommer berätta mer om den app som jag testat, i ett separat inlägg) och det funkar också bra, som något slags ankare. Ja, det var några ytterligare tankar från mig.
Det är mycket i livets tillvaro som handlar om att göra. Man lämnar en uppgift, för att börja på en annan. På repeat. Och har du flow, ja, vad kan man mer säga än grattis? Men det kan ju också handla om att ha för höga krav på sig själv, jag känner ofta att det är överväldigande, alla projekt här hemma som jag skulle vilja ta tag i, men som jag undviker, för att jag helt enkelt inte orkar.
Men så har jag kommit på en sak. Att det faktiskt handlar om mitt sätt att se på de saker som ska genomföras. Jag är helt enkelt en allt eller inget människa. Ska jag städa badrummet, så är det hela badrummet, enligt konstens alla regler. Och då är det inte konstigt att jag backar (och har ett skitigt badrum). Jag är, rätt och slätt, en av dem som har för höga krav på sig själv.
Skogen. Kravlöst.
Ett handfat duger gott nog
Så lösningen då? Jo det finns en sådan. Häromdagen tvättade jag badrumshandfatet. Bara. Punkt. Och sen det viktiga: känn dig sjukt nöjd över det där handfatet, ok?!
Vad jag vill säga med det här? Att vi behöver sänka den där ribban. Acceptera livet som det är, att vi rätt ofta är trötta, och att vi behöver inte nånting, om det faktiskt är det bästa för oss. Aktivitet är inte alltid bäst, är min erfarenhet.
Höga krav på sig själv, hur blir det då med vila?
Jag tycker hela konceptet vila är så intressant. Vi kan ju vara helt överens om att vila ser vida olika ut, beroende på vem du är. Min käre make har varit sjuk ett par dagar, med pencillinkur och hela köret. Vad han gör? Jo, han ligger på soffan och vilar. Och vad jag tycker om det? Jag tycker det är fantastiskt att han kan göra det, för jag tror det ger resultat och återhämtning. Om jag kan lägga mig på soffan? Nej tyvärr inte, inte riktigt men en promenad är min bästa vila. Jag har nyligen också läst om lite äldre forskning som pekar på att vi behöver lära oss att vila att vilan som sådan är nedvärderad. Jag önskar att vi kunde bre ut lite mer vila i samhället och jag kan inte låta bli att undra: hur känns vilan, egentligen?
Cykla med lastcykel, så här hänger det ihop. Sedan 2018 har jag haft rejäl klimatångest när det gäller bilkörning. Inte vilken bilkörning som helst, egentligen. Utan den som är onödig när det finns andra alternativ. Vi bor ju i en förort till Stockholm, det går liksom inte att motivera koldioxidutsläpp när man i princip har nära till allt och en kollektivtrafik som fungerar. Sen har vi förvisso Corona, så där finns förstås en anledning att se över sitt resmönster och med vad man reser.
En sak till: det kanske inte alls handlar om att ALDRIG köra bil mer, utan om att hyra bil de få gånger som det behövs, för sådana stunder kan komma. När vi köpte vår bil 2015 hade jag i princip ingen aning om klimatfrågan (jepp, helt sant) och jag funderade inte så mycket på bilens avtryck. Sen kom sommaren 2018 och livet förändrades nästan över en natt, eller åtminstone över den period då jag skrev min bok vars process blev en slags grundkurs i klimatfrågans innehåll.
Köpa en rätt så dyr ellådcykel, är det klokt?
Att transportera sig i vardagen kan ändå bli en rätt stor post vad gäller tidsåtgång, det argumentet köper jag direkt. Och jag vill också skriva: jag förstår varför man har bil, sett ur ett funktionsperspektiv. Jag fattar hela den där biten om vardagspussel, handling, hämtning, lämning och allt däremellan.
För en tid fick jag upp ögonen för lastcykel, driven med el (du måste själv trampa för att elen ska gå igång). El är också en resurs som dessutom kan vara kopplad till klimatutsläpp, så att vi förstår hela bilden. Och cykeln ska ju också produceras, vilket säkerligen har ett avtryck. Men om vi gör en livscykelanalys på en bensinbil kontra en elcykel tror jag vi kommer se stor skillnad.
Ni vet ju (?) att jag har haft långt uttalat köpstopp, så jag har kunnat spara pengar, och det kom väl till pass nu. I juni köpte jag en lastcykel och började cykla direkt. Den första resan blev från stan till Vendelsö. Det var en upplevelse! Jag har haft problem med cykeln vid ett tillfälle, men företaget skickade ut en tekniker hem till mig, trots att butiken hade sommarstängt och teknikern fixade problemet på en gång. En gång cyklade jag också in den till stan för att de skulle kolla på ett ljud som uppkommit efter reparationen, det var en enkel justering som skulle göras, vilket de gjorde kostnadsfritt. Överhuvudtaget har kommunikationen varit toppen och jag har känt mig trygg rakt igenom. Jag har tecknat en försäkring på cykeln, ungefär som man gör på en bil, men betydligt billigare (1500 kr på ett år). Det man ska komma ihåg när man köper en lastcykel eller annan elvariant är att den behöver tas om hand, och det bästa är att hålla den ren. Jag och lilleman har rengjort cykeln och smörjt kedjan tillsammans och det är snart dags igen. Jag vill ju att den ska hålla riktigt länge.
Ja, en kommentar kring priset. Cykelns pris innebär en investering på mycket pengar, men jag får också vad jag betalar för. En bil kostar också mycket pengar. Skulle vi köpa en elbil, ja, det säger sig självt.
Vi har cyklat 50 mil med lastcykel
Vi har cyklat 50 mil på cykeln tillsammans med lilleman. I somras cyklade vi till Lasse Maja parken i Skogås. Till Tyresta flera gånger. Till Haninge för att besöka biblioteket. Tyresö där det finns ytterligare en lekpark. När jag hämtade hem cykeln från stan tog jag med mig lilleman, så att han fick åka hela vägen tillsammans med mig och se både staden, Nacka och Älta. Jag har handlat 5-6 gånger på stormarknaden. Skjutsat till både fotboll och gymnastik. Det är inte bara transport, det är också att få vara ute, röra på sig, visa saker för barnet utan att behöva leta parkering till bilen. Att slippa tänka på parkering är en absolut fördel, men också friheten, att ta sig till ett naturreservat 7 kilometer bort, på enkelt sätt.
Bil vs lastcykel. Vi skapar Transportpotten!
Vi har en bil. Som kostar oss en hel massa pengar. Och. Den. Står. Still. Just nu har jag hyrt ut bilen (till en kompis kompis) och har tagit bilder på den. Vi ska sälja den (för den kommer minska i värde och snart blir det väl elbilsrevolution) och för pengarna kommer vi:
En transportpott innebär att vi kommer hyra bil de få gånger vi använder bil. Eller låna min mammas bil. Eftersom bilen idag kostar oss 9596 kr per år, så innebär det att om vi säljer bilen så kan vi lägga motsvarande summa i en transportpott. Även pengarna från försäljningen kommer läggas i den potten, exklusive elcykeln till min man. Akuta resor då, till exempel om barnet behöver komma till sjukhus? Jag tänker taxi då. Och jag tänker att en sådan resa eventuellt går att få tillbaka på den barnförsäkring som vi har.
El är också en resurs
Jag brukar säga att den bästa kilowattimmen är den som inte används (eller det bästa koldioxidutsläppet är det som inte görs). Och den utgångspunkten har jag fortfarande. Det betyder att även med en ellådcykel behöver man tänka resurssmart. Om vi är sena till förskolan och vi tar cykeln istället för att gå, då brukar jag försöka ta handlingen i samma veva, eftersom affären ligger bredvid. Och man behöver inte alltid maxa med helassistans på cykeln, utan använda benstyrka istället. En annan sak är att också att se över sitt elavtal, och försöka välja så kloka elkällor som möjligt. Men som sagt, även “ren” el kräver resurser och i vissa fall: utsläpp. Jag har skrivit massor om el i min bok Klimatglädje, du kan se hur boken ser ut här.
Men om något händer då?
Det finns i mina ögon ett problem, och det är om jag får punktering eller om cykeln på något vis går sönder. Jag håller på att kolla på olika lösningar för det, så att jag vet hur jag ska hantera en sådan situation om den uppkommer. Det vore toppen med en “mobil” cykelreparatör och faktum är att jag är på väg att hitta en sådan. Som en tjänst man kan beställa. Det jag får göra i värsta fall är att låsa fast mina lastcykel, ta ut batteriet och sen ta mig hem på annat vis. Vi har två personer i vår familj som äger släp så att jag tror att med lite hjälp så kommer det gå. För fördelarna väger helt klart över. Så här efter femtio mil är jag supernöjd med hur jag transporterar mig, både när det gäller utflykter, handling, skjuts.
Ps. Det har varit en lång process. Det här med bilen händer inte över en natt, inte ens för en klimatförespråkare. Jag tänker att det är så med mycket, när det gäller förändring. Att man behöver få ha tid på sig, att tänka, jämföra, fundera.
Jag fick en fråga på DM. De kommer in då och då, och det är en ynnest att få svara på frågor som rör personlig hållbarhet. Denna gång var frågan ställd utifrån mängden arbete. Personen ville testa att gå ner i arbetstid ett tag. Men hur ska man då resonera, var frågan.
100 procent, vad är det ens?
Vi har en heltidsnorm och jag tänker att den behöver få lite konkurrens. Jag har egentligen inte emot antal timmar eller ens att människor arbetar mycket, men det jag ställer mig emot är idén om att 100 procent är det enda normala. Vi mäter nämligen allt i jämförelse med heltidsnormen. Nä, du vet, jag arbetar inte heltid.
Funderar du också på din tid?
Jag har själv varit där, jag berättar att jag söker halvtid just nu. Men om vi vänder på det: min halvtid kanske är min heltid? Det är den tiden jag lägger på arbete. Så varför rätta sig i ledet, om man inte tror på det?
Något gott råd då? Ja, jag har ett. Och det är att vi ALLTID kommer att jämföra oss med andra. Både vad det gäller procent eller hur vi disponerar vår tid i övrigt. Vi sneglar på varandra även om vi tycker att det är jobbigt. Vi är sådana. Men! En bra fråga att ställa sig är, om man vill gå ner (eller för den delen gå upp) i arbetstid: om alla andra jobbade halvtid, hur skulle du arbeta då?
Sen finns det FÖRSTÅS en del saker som man bör ha på plats ifall man vill gå ner i arbetstid, men jag tänker att det får bli ett annat inlägg.
Jag läser inlägget ovan och tänker: men vad klok jag är! Jag vill bara snällt påminna mig själv om att jag också är människa. Att jag också jämför mig med andra. Såklart gör jag det, och att göra något som innebär en minskad inkomst är läskigt, men jag tänker att man får andra typer värden i livet. Det är lite det som driver mig i mitt köpstopp, att jag hela tiden har siktet inställt på frihet och naturen, och därför känns ett shoppingstopp helt naturligt. Ja, vi behöver ibland tacka nej till saker, så är det. För att kunna tacka ja till annat. Tacka ja till tid, till exempel. Jag hittade förresten ett inlägg om en dokumentär jag ska kolla upp, med David Jonstad.
Leva enkelt och jobba mindre? Då ska du läsa vidare. En sak som slog mig rätt nyligen är att vi gärna vill veta hur andra har gjort. Om man befinner sig på en plats i livet där saker och ting skaver, då vill vi hitta stöd och bevis, för att kunna göra annorlunda. Och det i sig tycker jag kan vara rätt fint, att hjälpa varandra. Men jag tänker hur vi själva resonerar, när vi vill ta beslut som går bortom det som anses vara normalt. Då är det som att vi själva tvivlar eftersom vårt beslut inte är….mainstream?
Leva enkelt och jobba mindre, är det görbart?
Jag tror vi behöver våga lita på oss själva. Mainstream är inte alltid bra, inte bra för alla i alla fall. Det är ju liksom någon annan som satt spelreglerna. Och den stora massan hakar på. Men om man inte vill då? Ja, då ska man ju göra på annat vis och vi behöver inte be om lov. Jag vet att vi på sätt och vis också är brickor i spelet, men om vi struntar i att vara konventionella, så kanske livet löser sig rätt bra ändå? Det ÄR känsligt att vilja ha mer tid, där man kan tänka sig en lägre inkomst. Det ÄR känsligt och obehagligt att ta beslut som innebär mindre pengar i plånboken. Men ibland är det också så att vi faktiskt behöver välja. Arbeta mer, kan innebära mer inkomst, men priset blir då tiden som du inte har. Arbeta mindre, innebär mer tid att disponera över, men priset blir då en lägre inkomst.
Den här texten är delvis skriven till mig själv. Jag tar just nu en massa olika beslut som är långt ifrån det vanliga, och jag kan säga att det är lite av en kamp. För trots att jag skriver att vi inte ska jämföra oss med andra, så är det lätt att halka dit. Men så var det just det, att den vi faktiskt mest ska lita på, är oss själva? Det finns ju ingenting som säger att andras liv är mer rätt än våra. Dessutom är det inte en tävling.
Spenderar gärna min tid med sånt här
Livet behöver få kännas rätt och riktigt. Oavsett inkomst, beräknad SGI eller ja vad det nu än må vara. Om du har kommit fram till att du vill leva enkelt och jobba mindre, ja men gör det då. Och räkna på det, utifrån dina egna förutsättningar. Byt inkomst mot tid. Om du behöver lite extra pepp, så finns det här en artikel som tittar på behovet av en social omställning, där hållbarhet är den nya mainstream vi behöver!
Varför det är svårt för mig att ta beslut om mindre arbete och mer tid? För jag vill lite både och, märker jag. Jag är en person som lätt kommer på affärsidéer, utmaningar och samarbeten. Trivs med att driva eget, sköta kundrelationer och hela den biten. Men det ställdes lite på ända i och med pandemin (har bland annat skrivit en text här), så jag vill passa på att tänka om nu. Och: jag tror att jag nu har landat i att jag vill hitta ett halvtidsuppdrag, och resterande tid vill jag satsa på mitt skrivande, föreläsningar och Köpfritt-gruppen på Facebook. Jag skrev ett inlägg tidigare om hur jag vill att hösten ska vara.
