Det är förbluffande hur ofta jag springer över begreppet utmattning. Nu senast hos den här sköna fröken. För att inte nämna Härliga Vardag som sedan ett bra tag börjat med nya vanor och verkligen lyssnar på sig själv. Och då jag själv erfarit flera utmattningar, så drar jag öronen åt mig.  För å ena sidan tycks utmattning vara lite trendigt: man jobbar ihjäl sig lite, presterar max och statusen växer i takt med tröttheten. Det är liksom fullt normalt att jobba så att man ser dubbelt. Everyone is doing it. Häng med på det tåget liksom.

Här kommer å andra sidan:

Jag talade senast med en psykoterapuet som berättade att en utmattning i genomsnitt tar 18 månader att komma tillbaka ifrån. 18 månader folks. Det handlar alltså inte om två, tre veckors sjukskrivning från jobbet. Vi snackar 1,5 år.

Hur kommer det sig? Ja, bland annat så påverkas vår hjärna och vår kropp av långvarig stress. Det sätter spår. Och att vila när man redan är upptrissad är ingen enkel nöt att knäcka.

Jag tycker att det är helgalet att vi ställer de här kraven på oss själva, och att arbetssituationen ser ut som den gör för många. Det är absurt att det här tempot är godtagbart.

Nej, jag förespråkar inte att man ska ligga på sofflocket och pilla sig i naveln (även om vissa säkert skulle behöva det), men jag tror vi behöver inse att vi är begränsade OCH utefter vår begränsning: arbeta smart. För i vila och återhämtning finns så mycket att hämta.

Så. Det är mina tankar om utmattning.