Posts in "vila" tag

Att vila när det går bra.

När det går bra, när du har flow, är vila förmodligen inte det första du tänker på. Inte jag heller, skulle jag säga. Men jag vill tänka på vilan, oavsett hur kul jag har det på jobbet. Jag vill sänka ner axlarna, för att de åker upp. Jag vill ta ett djupt andetag och backa lite grann. Få helikopterperspektiv på allt som händer. Zooma ut för en stund, och också förstå hur litet mitt sammanhang är, i universum. Göra mig själv oviktig för en stund.

För jag tror att det kan vara så för många, mig själv inkluderad, att vi känner att vårt arbete är viktigt. Och det är det, förstås (och det är dessutom toppen att känna så, meningsfullhet är A och O i mångt och mycket), men frågan är: hur viktigt är det att du arbetar på kvällen, när du egentligen borde stanna av för en stund? Så känner jag ikväll. Jag har startat ett nytt projektuppdrag och jag vill inget hellre än att bara köra. Men, den där timmen som jag kan arbeta på kvällen, passar så mycket bättre efter en natts sömn. Och en god natts sömn blir av ifall jag faktiskt stänger ner för en stund, innan.

Det är därför jag vill vila när det går bra. För vilan gör mig vassare. För varje gång.

 

Bilderna är från mitt möte idag tillsammans med Angeliqa från Vandringsbloggen, hon har tagit den fina bilden överst/på sidan. Gå in och kolla in hennes blogg och kolla vilken utmärkelse hon precis har vunnit!

Därför struntar vi att vila.

enemilia i soffan gå in i väggen 1_vila

Jag blev brutalt medveten om min egen oförmåga att vila i veckan. Det slutade med att min kropp fysiskt började varna mig. Andningen gick inte ens ner i bröstkorgen, kändes det som. Det var inte panik, men när andetaget inte kommer längre än till halsen, och är ansträngd, då kan det vara dags att reflektera. Händerna kändes darriga och det där trycket över bröstet, min eviga följeslagare, fick ett oförtjänt stort utrymme. Sen är det huvudet. Koncentrationen var på lägsta möjliga nivå och jag fick inget vettigt ut av mina handlingar. Är det att vara stressad? Jag tror det. Det som är positivt är min högst medvetna medvetenhet. Jag noterar allt det som händer, och tänker: vad ska jag göra? Där fanns alltså plats för lite förnuft ändå.

Men, det var just det: hur ska jag ändra tillståndet? Vad exakt är det som fungerar?

Som jag skrev i inlägget häromdagen, så är jag inte helt på det klara kring hur jag vilar. Klassiska “ligga på sofflocket” fungerar inte på mig, även om jag tycker om den sinnebilden. Jag är helt enkelt för rastlös. Min man är grymt duktig på att vila utifrån tanken att man faktiskt inte ska göra så mycket. Han lägger sig på sängen efter jobbet, och somnar ofta. Själv sitter jag där, och undrar. Vad är tanken med min vila då?

enemilia gå in i väggen 2_vila

Och jag har hittat en nyckel. Att yoga, borta, funkar. Det blir så tydligt när jag går in i den lilla yogasalen på Söder. Det är liksom bara att lägga sig på mattan. Men den riktiga vilan blir i rörelsen, och i andningen. Det märkte jag tydligt i onsdags, för det var då terminen startade. Min tanke är att onsdagarna ska vara dedikerade till att yogapasset på kvällen är dagens viktigaste händelse. Ni vet hur det kan vara, man är igång hela dagen, för att sedan komma på: “ja just ja, jag ska ju iväg och yoga ikväll…”. För mig kan det bli en extra stress, att komma på det, att man ska ut och flänga igen. Så därför vill jag sätta yogan i fokus.

Det som jag också har tänkt på är bakgrunden till varför vi struntar i att vila. Och att det är förhållandevis enkelt att gå in i väggen. Det är svårt att mäta vila i termer av prestation, och då blir vilan ointressant i en tid då verben “göra” och “prestera” ligger högt i kurs. Det är inte tillräckligt lukrativt att vila är den allmänna uppfattningen (fast det är lukrativt! läs om vilans briljans!). Det är nummer ett. Nummer två är, och ni får gärna rätta mig, att vi inte vet hur vi gör. Vi kan inte vila. Vi har tappat förmågan. Vi har fostrat oss själva till rastlöshet och girighet när det gäller intryck. Det jag tror är, att vi längtar efter vila. Men vi måste öva upp oss.

Jag har skrivit mycket om vila, om du vill läsa mer så vill jag tipsa om Viloserien, som skrevs i fem delar. Både inspiration och kunskap lovas!

Bota sömnproblem? Viloserien #1
Vad är vila och avslappning? Viloserien #2
5 fördelar med återhämtning- Viloserien #3
Det händer när du vilar (Tomas Sjödin) Viloserien #4
Trött hela tiden? 7 saker att vila ifrån Viloserien #5

Bilderna är tagna av Katarina “Bucketlife” Jansson, när jag var i Särna och Nordomsjön på Workation.

Mitt bästa verb.

enemilia vila vara meditation 2

Jag frågar ibland. “Vad tycker du att jag ska göra?”

Ofta handlar det om att jag verkligen inte vet var jag ska börja. Det är som att flera olika verb drar i varandra därinne. Tvätta, städa, springa, träna, ringa, skriva.

Det segar, det sliter. Humöret är obestämt. Varken hackat eller malet.

Jag gillar det inte alls.

Jag tror det handlar om att jag inte är närvarande i vad jag vill. Jag är inte närvarande i känslan, utan befinner mig i ett ingenmansland när det gäller känslor. Det handlar också om modet att våga känna efter. Ett mod jag ibland saknar.

Det bästa verbet är det svåraste. Som är beroende av sinnesstämning. Som inte vill tas för givet.

Vara.

För vara ger jag mitt liv. Jag kan gråta för det. Att slåss för rätten. Därför blev jag så tagen av Lisa Ekdals hyllning av vilan i hennes sommarprat. Förebild.

Låt mig. Vara.enemilia vila vara meditation

Skifta mot ett vilsammare liv

vatten och natur. styrkan i ett vilsammare liv

Jag dras med. Jag tittar framåt och tänker: kul!

Jag saktar ner. Tittar bakåt och tänker: vad kul det var!

Vad är det då som lockar med vilsamheten? Upptrissat är väl det som är grejen? Bygga imperium osv.

Nej. Inte för mig. Jag vill göra kul grejer, ja. Men jag bygger ett inre slott. Jag lägger tid på det. Det tyngsta jobbet pågår just nu: att lägga grunden. Och jag bygger själv. Outsourcing funkar inte riktigt (well, om vi inte räknar med min terapeuts guidning).

Så jag väljer ett inre bygge framför yttre imperium. Jag skiftade efter dyrköpta erfarenheter. Blåslagen själ, panikslagen och med en kropp och huvud utan riktning fick jag börja om från början. Tid tog det, och tid vill jag lägga på det.

Att ha vila som främsta vapen har varit avgörande. Det bygger på att jag egentligen är skiträdd. Jag tar till vila varje dag, mellan 30-60 minuter. Ofta genom meditation. Eller promenad.

Jag yogar en gång i veckan. Ibland ligger jag längre stunder helt stilla, där på mattan. Jag är inte i någon prestationsfas där. Det enda som räknas är känslan i kroppen. Och den ska vara vilsam, som en suck av lättnad.

Bloggar som vurmar för enklare liv

Det fantastiska för mig i den här bloggen är att dela synen på vila med andra. Vi är några stycken som snackar vila och enkelhet titt som tätt, och bara denna vecka har jag läst inlägg som gått rakt in i hjärtat.

Vi har Om att vara nöjd med mindre, skrivet av Sofia.

Vi har också Och på eftermiddagen vilade hon – om hållbar prestation, skrivet av Katarina.

Det är skönt med likasinnade, för man hittar också nyanser hos varandra. Det är som att vilans väg ger en massa tillbaka till en, i termer av insikter, möjligheter att utvecklas och en kropp (med huvudet inräknat) som tackar en, varje gång man tar ett steg tillbaka.

Det har varit så här ett tag

Ju enklare jag lever, desto enklare blir det. Men där tror jag också att ens värderingar styr, och också vad man vill uppleva. Jag lever rätt mycket “inom mig” – vilket gör att jag inte behöver särskilt mycket för att underhålla mig själv. Det kostar mig inte särskilt mycket alls att uppleva det jag värderar högt i livet. Det är jag tacksam för.

Om du tycker det här var intressant läsning, så har jag några tips till på vägen!

Att leva enkelt: om minimalism

Att leva enklare (mitt shoppingfria år 2016: facit)

Vad vill du uppleva i ditt liv?
Följ mig gärna på bloglovin för att få tillgång till uppdateringar.

Det brinner i bröstet. Om att bromsa när det är roligt.

Pust. Verkligen. Superpust. Den här hösten har varit speciell i och med förskolan. Så fantastiskt roligt för lilleman, det har hänt så mycket i hans liv och det är så kul att se hans utveckling. Baksidan är förstås alla sjukdagar som blir. Och idag var det dags igen. Det tar på krafterna, trots att han faktiskt har varit pigg. Och jag var hemma idag och roddade med tvätt (oh yes, det behövdes), lagade hirs, tittade på Alfons, slängde i mig en lunch, kramade, pysslade, kollade av mailen, pustade och nu sitter jag här i sängen och är, ja, helt slut. Nu sover mitt lilla hjärta och jag skulle nog behöva detsamma. C är och handlar och jag försöker utmanövrera min huvudvärk. Jag tog en timmes promenad nu på kvällen, men värken är kvar.

Om att bromsa när det är roligt.

Så till rubriken till detta inlägg. Det är många med mig som kämpar med livsbalans, och kanske har man haft utmattningssyndrom eller någon annan psykisk stress. För mig har resan varit lite för lång kan jag tycka – jag hade min första kontakt med vården för över tio år sen (!) och jag är liksom inte klar än. Jag tror det bottnar i att jag sov dåligt under dryga 3 års tid (2003-2006) och på det: övermedicinerad (tyvärr, skittrist, men vad skulle läkarna göra?). Så det tar tid för den här hjärnan att läka.

Det är nu jag ska skriva något klokt, eller hur? Och då är min tanke så här: hur roligt vi än har det, så är det vissa basala behov som vi alltid måste ta hänsyn till. Jobbet kan vara roligt (mitt är det just nu), men jag behöver fortfarande motionera, sova, äta.

Hårdvalutan för 2017

Vad vill jag ha sagt med det? Som egenföretagare har man ju jobbet alltid med sig på ett eller annat sätt. Det finns uppe i pallet. Mitt mål för 2017 är att fokuserat kunna släppa den delen (läs boken YCDBRALAI!) för jag behöver pausa ifrån intellektualiserandet och tänkandet och problemlösandet. “Bara vara” är min hårdvaluta för 2017. Jag har skrivit så mycket om vila, men inser också att i vilan har man huvudet med sig. Därför måste medvetenheten kring vilan steppa upp ett steg och vilan behöver bli mer kvalitativ.

Är ni med på vad jag menar? Jag hoppas det! Dansa, bromsa.

“Brinner i bröstet”  med Magnus Carlson är för övrigt en riktigt bra låt (tolkar Danny Saucedo i Så mycket bättre 2016)

Från min digitalfria weekend som jag hade i helgen. Ljus är bra grejer. Digitalfritt likaså.

bild på bokomslag Passionskoden. Inlägg om att bromsa vid stress

Läsa med närvaro, inte heller alltid en enkel puckel. Denna har jag dock läst ut. Läs gärna vad jag tyckte om den!

Jag slänger in en kram. Passade in bra här tycker jag.

Emilia, bromspedalens beskyddare

 

Lugnare vanor – för ett lugnare huvud

Det har varit mycket på senare tid. Roligt, men också: omvälvande. Huvudet hinner inte med alltid, så är det för mig. Vi har flyttat till hus, och jag trivs som en fisk i det nya lugna vattnet. Men att flytta är en svår sak för mig, så även denna gång. Att vara van vid otrygghet gör att den nuvarande tryggheten känns svår att ta till sig. Men jag övar likt en soldat. Trygghet är bra när den landar i kropp och själ.

Jag är en mästare på att känna efter. Jag scannar mig själv hela tiden. På gott och ont. Jag backar hellre än gasar framåt. Högkänslig? Vet inte. Men känslig.

Jobbet har varit extra kul den här hösten. Det både utmanar och samtidigt känner jag mig kompetent och skarp. Jag fortsätter med mina uppdragsgivare och får även in nya saker. Och det är också jobbet jag lutar mig tillbaka mot. Där känner jag mig trygg. Att vara egenföretagare är rätt ofta förknippat med otrygghet, men för mig är det nog tvärtom. Jag har mina säljrutiner, jag väljer mina egna tider (hallelujah!), jag skriver på, jag träffar nya kunder, jag uppdaterar mina kunskaper – toppen!

Jag får ibland frågor kring vad jag jobbar med – så här kommer några inlägg för den nyfikne.

“Hur blev du frilansjournalist?”
Mina tidigare jobb
Om mig

Så kombinationen känslig + jobb + vardag gör att jag tar det rätt lugnt. Har börjat läsa på kvällarna (Åsa Avdic bok Isola), lägger mig tidigt, stänger av mobilen. Och gör det som har varit svårt tidigare: känner efter. Det, om något, är utmanande. I arbetet med mig själv har det framkommit att den ångest jag känt och känner har funnits med i större delen av mitt liv. Jag vågar knappt säga det högt, men ja: sen ca 4-5 års ålder. Jag trodde jag var runt 21 år när ångesten började, men det var då den blev outhärdlig. Den fanns där tidigare.

Mjukare tider med andra ord. Yogan på onsdagarna är en egen oas. Andas, röras, finnas.

EnEmilia

 

 

Det viktigaste i jakten på trygghet är min lilla familj. Den som gör att jag ler med hela kroppen. Från topp till tå, huvudet inkluderat.

Older Posts »