Explosiva mikrovanor – en ny bok om hälsa. Tänk, snart har hela september passerat och vi går snart in i hösten på riktigt. Jag har längtat efter att få skriva här på bloggen men varit tvungen att prioritera. Då ska vi komma ihåg att själva bloggandet är en av de viktigaste sakerna för mig. Men. Jag har behövt mycket vila och sen några timmars lönearbete. Jag vet inte om du har sett Mage och tarm-tidningen från Hälsa (länk till Instagram, scrolla i flödet så ser du hur specialtidningen ser ut)? Där skriver jag en artikel om Explosiva mikrovanor. En bok jag gärna rekommenderar – just för att den har ett enkelt och intressant upplägg. 53 mikrovanor, små enkla saker du kan göra för hälsan. Så här skriver jag bland annat i artikeln:
I boken efterföljs varje mikroråd av förklaringar. Ett exempel är att boosta hälsan genom att trimma magfloran och att äta syrade grönsaker. Det mikrorådet tar bara några minuter. Här hänvisar man till populär forskning där 2000 artiklar släpps varje år. Mycket av vår hälsa sitter i magen och att äta syrat har belägg för bättre immunförsvar och parallellt med det även mentalt välbefinnande. Exempel på sådan mat är surkål, yoghurt, kefir, miso eller svarta oliver. Det som också är värt att veta är att andra typer av produkter, såsom havregurt och soygurt, också innehåller de hälsosamma probiotiska bakterierna. För att maxa effekten och påverka tarmhälsan positivt addera även prebiotika, det vill säga livsmedel som innehåller fibrer. Mediciner som det just nu forskas intensivt på är något som kallas för psykobiotika och som namnet avslöjar handlar det om vår mentala hälsa. Ett exempel är att använda psykobiotika för att behandla depression!
Jag har läst hela boken och tar med mig följande:
Hälsa behöver inte handla om timmar, det kan handla om sekunder och minuter
Små förändringar, som att ta regelbundna pauser och andas ordentligt, kan för mig personligen göra stor skillnad
Jag vill äta mer syrat – det har legat på min lista länge
Min favorit-mikrovana är att stanna upp och ta tre djupa andetag
Motion och sömn ligger högt på min priolista.
Boken är skriven av dessa två: Linn Asterby och Bertil Marklund – de har gjort flera saker tillsammans, bland annat podden Så lever du längre.
Foto: Gabriel Liljevall
Några till mikrovanor som författarna tipsar om:
Ät en näve nötter
Var snällare mot dig själv (den har jag jobbat stenhårt på sista månanden!)
Säg nej
Småprata med någon
Ta en rask mikropromenad
Så. Ni som följt mig länge här på bloggen vet hur mycket jag vurmar för vardagsmotion och rörelse. Inte minst efter att jag läste boken Hjärnstark för några år sedan. Det finns så mycket att vinna på det och din hjärna tackar dig för varje steg!
Har du läst någon bok på sistone? Vill du kommentera och ge tips! Välkommen!
Ibland kan ett mantra vara på sin plats. Och ett som jag tror skulle passa oss bra, rätta mig om jag har fel, är jag har inte bråttom. För ursäkta mig så väldigt mycket: hur mycket stress ska vi addera utan att reflektera över vad den gör med oss? Nä. Jag har tröttnat totalt på att springa från en aktivitet till nästa. För jag skulle kunna göra exakt samma saker, men med en annan ingång. Så. Jag har inte bråttom. Låt oss massera in det tillsammans.
7 sätt att inte ha bråttom
Minsta möjliga ansträngning: skala av där det går. Mitt sätt just nu är att rensa bort sjok av saker som bara tar min energi. Jag har skrivit om att rensa här. Och bråttom? Nej, men jäkligt motiverad att skapa tomma ytor. Men allt måste inte bli klart idag. Det är jag på det klara med.
Sälja precis lagom. Av lite olika anledningar (ja, det måste bli en bok om det också!) arbetar jag med attityden “inte bråttom alls”. Jag räknar på hur lite jag måste tjäna. Jag är en jäkel på att sälja (jo) men det måste också levereras, eller hur? Så lagom är ett ord av värdig grad som jag gärna står för. Och här behöver jag inte ha bråttom utan agera smart. Just nu tänker jag mig ett fokus på tre kunder och bli en fena på att få “ja” (arbetar som skribent och frilansjournalist).
Sjön. Jag minns sommaren då jag sprang från sjön hem för att min föreställning var att jag hade jätte jättebråttom. Japp, så viktig var jag tydligen. Trots att badet har en avstressande effekt på mig, där sjön är min allra bästa vän i naturen – så sprang jag därifrån med andan i halsen. Och här ska jag vara ärlig: jag har fortfarande kvar lite av beteendet “jag behövs”. Men nu ligger jag där i mörkret, för till sjön ska jag hur sent det än må vara, med bakhuvudet och ryggen i det kalla vattnet och njuter. Jag vill göra mig själv så oviktig som det bara går. Och när första tanken kommer: jag kanske ska gå upp nu, så puttar jag envist tillbaka mig själv i vattnet och tar ett extra dopp. Bråttom? Näpp.
Häromveckan hade jag bråttom för jag påbörjade ett nytt spännande skrivprojekt. Där jag känner att jag vill bli klar snabbt. Helst igår. Men insåg, tack vare expertkommentar på messenger, att det här behöver verkligen få tid. Det blir inte bra om jag adderar bråttom. För jag märkte vad bråttom gjorde med mig och min skrivmotivation.
Mina mornar. Alltså. Kan vi prata om det vackra med frilansliv? Dricker kaffet riktigt långsamt (älskar kaffe) och svarar på några mail mellan grötintaget och kaffet. Jo, jag är lite rastlös och vill liksom börja med vadsomhelst och det enklaste för mig är att hålla inkorgen under kontroll. Jag har ingen tid att passa. Jag har inte bråttom. Med tanke på omständigheter (JAG VET – det är alltså en utmattning det handlar om, med lite diverse symtom som inte är en dans på rosor) så kan vissa dagar inte ens starta. Väldigt obråttom om du frågar mig. Ekonomisk stress: njae, jag har buffert från köpstoppet och får in lite pengar varje månad från mitt jobb. Jag har länge och ihärdigt arbetat på att minska min stress för pengar. Hälsostress? Hundra procent. Sömn osv.
Vardagsbråttom. Ni vet, barn, skola, aktiviteter. Som förälder kan man vilja mycket. Jag är generellt glad över att barn får göra olika saker, men jag tänker att jag inte vill bränna ut barnet. Så vi har scouterna, och det är en passande tid, 18-19.45 på onsdagarna. Sen har vi orientering på torsdagar och då är vi ute i skogen och läser karta. Känns avkopplande och roligt. Men! Här skulle vi kunna addera hur mycket bråttom som helst. Liksom trycka tiden framåt och försöka klämma in annat också. En tvätt. En dammsugning. Nä. Om vi nu satsar på att inte ha bråttom: kläm för bövelen inte in annat på dagar med aktiviteter. Utan försök vila en stund efter fritids och sen iväg och ha kul. Sitt i soffan och glo på tv.
Bråttom i stort. Nån slags attityd att man är en person som har massor att göra. Och jag vet att många har mycket. Och jag vet också att vi vill mycket. Livet kan erbjuda precis allt men jag tror att det kan vara av värde att välja. Och välja bort. I ren protest kommer nästa storhandling på Lidl gå i närvarons tecken. Jag tyckte jag gjorde hyfsat ifrån mig sist jag var där: jämförde kilopriser och klämde och kände. Mer av det! Jag vill vara långsam. Alltså riktig seg i steget. Helst glömma paprikan och behöva vända om och hämta. Den nivån pratar vi.
Berätta gärna hur du tänker kring “bråttom”. Jag tror många har känslan av att springa fram i livet. Tänk om vi istället kunde få stå still en stund.
Jag har hittat en ny hobby. Den går under namnet “den stora tomheten” som rätt och slätt handlar om att rensa. En utmaning för vi har saker precis överallt. En källa till konflikt? Ja kanske. Men jag kan ju faktiskt göra något åt det. Just nu är det sovrummet som får sig en omgång. Fåtöljen, den jag sitter i just nu, har endast haft en filt över sig de senaste två veckorna. Då ska du veta att jag är riktigt skarp på att skapa klädhögar i fåtöljer – vi snackar expertis från mitt håll (fråga min man).
På skrivbordet, det lilla, ligger bara almanacka och anteckningsblock. Och just nu: ett tänt ljus. Jag bäddar sängen varje dag. Gott nog. Den här hobbyn med att rensa är inte oproblematisk: jag ser nämligen ALLT på en och samma gång. Det är överväldigande. Jag känner ofta: kommer jag någonsin bli färdig? Hur många gånger har jag inte sneglat på den trasiga vävtapeten i vardagsrummet och känt att: varför gör vi inget åt den? Men så kom insikten idag:
Vi kommer ändå aldrig bli färdiga.
Och det vill jag skriva om. Att det finns en tröst i att inte jaga ständigt. Jag kommer överleva vävtapeten. Det kommer alltid finnas saker att göra. Och det finns inget slut, förutom att vi lämnar jordelivet. Jag vill fortfarande sträva mot “den stora tomheten” men frågan blir: i vilken takt? Varför ska det behöva gå fort? Tomhet gör att min sargade hjärna får vila. Kan det vara så att andetagen också förändras? Jag skrev om andetaget i min e-bok Leva nära:
“Det var en sommar, precis när jag var i gränslandet mellan att fortfarande vara sjuk med mycket ångest, och samtidigt hade jag en närhet till det friska, där jag då och då kunde uppleva att jag faktiskt levde ett mer normalt liv. Jag höll mig mycket för mig själv och hade rest till en liten by i norra Polen, som låg längs kusten, Jastarnia. Jag märkte att om jag höll andan ett tag och räknade, och sen släppte ut andetaget, var det som att ångesten släppte för en stund. Så där låg jag på stranden och andades in, höll andan så länge jag kunde, och sen andades jag ut. För att få vara helt ifred hade jag valt en bit av stranden som var mer öde. Att titta ut över Östersjön och samtidigt känna hur jag blev mjukare i bröstpartiet efter expansionen av luften, det kommer jag bära med mig länge.”
Där på stranden använde jag något så litet som ett andetag. Som gjorde stor skillnad i min upplevelse av lättnad. Och lättnad är något som ingår i den här hobbyn jag försöker beskriva. Jag blir lätt av tomhet. Och eftersom vi nu konstaterat att vi aldrig kommer bli färdiga, då kanske det handlar om något helt annat: att uppskatta det vi åstadkommit (tom fåtölj med filt) och skita i allt vad som heter “slutresultat”.
Ja. Så får det bli.
Vilken lördag. Jag skrev på Instagram om helger. Att de inte behöver maxas. Ni svarade så fint på vad ni vill göra på helgen. Men jag inser så här i efterhand att det blev rätt mycket ändå. Framför allt rörelse: 18747 steg. Min bästa vän Sven kommer en gång i veckan och vi pratar om veckan som gått. Jag berättade om en dröm jag har och möttes av stor förståelse. Det var skönt att prata av sig. Tack för att ni läser och följer, det känns fint 💚Om du vill: berätta vad du känner inför att rensa.
LEVA HÅLLBART. Jag fick nyligen några frågor skickade till mig, på temat köpfritt. De skulle vara ett underlag för ett eftermiddagsprogram med P4 Extra, där jag deltog igår. Lyssna här, 1:17 in i programmet är jag med. Jag tänker att jag gör en Q&A här på bloggen också, hoppas ni gillar det. Då kör vi!
Först och främst, vad menar du med köpstopp? Vad ingår i det? Köpstopp betyder att man stoppar sina köp. I mitt fall så innebär det inga nya kläder eller prylar, det är en regel som följt med mig sedan 2016 och jag har hållit i den 2017, 2018, 2019, 2020, 2021, 2022. Hur gör jag då med att äta ute eller fika? Där har jag satt en gräns på två gånger i veckan, där jag unnar mig något gott eller en lunch på stan. Många undrar hur man ska göra med presenter när någon fyller år. Min regel är att köpa något ätbart, som en olivolja eller något annat som går åt.
Du är inne på åttonde året av köpfrihet, hur har det varit? Framför allt har det varit väldigt roligt, jag har byggt ett community på Facebook där jag fått med mig andra nyfikna som velat testa köpfritt. Jag har skrivit otaliga texter med reflektion kring köpfritt och det är också den jag vill åt: reflektionen och att vi skapar en respekt för de pengar som man tjänar från arbete. Mitt köpstopp började som en rolig utmaning, där jag ville se om jag kunde klara att inte handla på ett år. Men det har sedan utvecklats till något mer: jag har tröttnat på berättelsen om det goda livet, där konsumtion utmålas som det enda viktiga. Vidare har jag fått upp ögonen för klimatfrågan där jag ser konsumtion som en viktig bov i dramat.
Vad har varit svårast att hålla igen på? Det jag verkligen uppskattar är hudvård – att få smörja ansiktet med kräm, det är min grej. Idag köper jag hudvård endast när den helt tagit slut hemma. Jag läste nånstans att svenskarna lägger cirka 20 miljarder på hudvård varje år. Det som vore extra intressant att veta är huruvida vi faktiskt använder upp hudvården, eller om vi slänger halvfulla flaskor för att vi tröttnat och vill ha nytt.
Vad fick dig att ens börja så för flera år sedan? Min anledning var enkel: jag ville utmana mig själv. Jag hade nyligen blivit mamma och jag kände att jag ville ta ett större ansvar ekonomiskt. Så: en rolig utmaning som senare utvecklades till ett klimatengagemang.
Viktigt i sammanhanget är att det är ju verkligen inte alla som ens har råd att överkonsumera, det handlar ju om vad man får över i plånboken. När du är ute och pratar om att minska till exempel klädinköpen, vem vänder du dig till? Jag vänder mig till dem som redan har allt de behöver. Som kanske använt shopping som ett intresse i sig, som en hobby. Men som också kanske känner att man längtar efter något annat, något mer, en mening. Det finns studier vars resultat pekar på att materialism kan kopplas till psykisk och fysisk ohälsa. Människor som värdesätter materialistiska värden mår sämre. Jag vill visa att det går att skapa livskvalitet bortom shoppingen.
Men om man är riktigt intresserad av mode låter det ju svårt med köpstopp eller köpfrihet, hur ska man bära sig åt då? Jag kan tycka att det finns något fint i att vilja uttrycka sig med hjälp av mode. Men frågan är vilket sorts mode vi ska satsa på och hur vi kan leva hållbart. Vi behöver omdefiniera mode så att det blir hållbart. Jakten på det nyproducerade hoppas jag vi kan komma bort ifrån. Hur vi använder kläder behöver förändras, vi slänger 7-8 kilo kläder per svensk och år. Textilier och kläder är en av världens största utsläppare av växthusgaser. Det går att förändra, till exempel genom cirkularitet: använd dina kläder längre, varför inte starta en vandrande klädkasse där du bor? Det går ut på att man låter en kasse gå runt, där man lägger i kläder i en viss storlek och så är man ett gäng som delar på kläderna.
Varifrån kommer dina kläder för du måste väl fylla på ibland? Jag har ärvt kläder från min svärmor som gick bort för några år sedan, så jag har kläder som förmodligen kommer räcka en livstid. Det som däremot slits är underkläder och strumpor, och där brukar min mamma komma och fylla på i mina lådor. Jag köpte faktiskt strumpor häromveckan då jag på riktigt saknade det.
Och när det kommer till möbler och prylar, hur går dina tankar där? Möbler och att förnya sig – det kan göras på ett mer hållbart sätt. Jag tror världen har alla soffor som behövs, som kan användas av flera personer och att möblerna lever längre. Prylar: det finns faktiskt forskning som säger att vi kan köpa oss lyckliga ifall vi handlar sådant som rimmar väl med våra värderingar. Har du till exempel en hobby där du gärna fotograferar, då kan ett kamerainköp vara en bra idé. Men frågan blir: kan vi handla den begagnad? Det går att ta olika beslut och vill man leva hållbart gäller det att gå utanför boxen och hitta lösningar som är snälla både mot plånboken och planeten.
Hur har attityden till ändrade köpvanor och second hand förändrats under de år du hållit på? Jag tycker mig se ett ökat intresse för hållbarhet och också en trötthet över konsumtionshysterin. Att vi inte vill köpa oss fram i livet. Och när vi väl behöver något så ser jag fler och fler som börjar hitta alternativa lösningar. Det innebär att vi inte direkt öppnar plånboken i närmsta galleria utan vi kikar på om vi kan låna från någon granne, vi frågar i sociala medier ifall det är någon som säljer en stavmixer eller vad det nu kan vara. Det finns en vilja att vara mer hållbar och där kan second hand verkligen spela en avgörande roll.
Berätta gärna vad du tänker om att leva hållbart? Vad är svårt? Vad är enkelt? Om du funderar på köpstopp kan jag varmt rekommendera mitt inlägg med regler för 2023.
Här kommer en hälsning från mig, jag har precis varit hemma hos min syster i Västerås, hälsat på henne och lille O. Sitter på tåget hem och tänker att livet blev alldeles jätteenkelt när jag började med köpstopp 2016.
Det har infunnit sig en känsla. Den kallas förnöjsamhet och jag behöver ingenting. Jag vill inte ha nånting förutom tiden. Tiden att åka till Västerås. Eller tiden att ta en tur till Tyresta, jag och lilleman tog med en kompis i lördags och jag fick yoga i skogen! De lekte fullt ös medan jag sträckte ut händerna åt sidan. Anspänning som skapar efterkommande avslappning. När vi sen skulle hem var det bara en (!) minut kvar till bussens avgång och vi fick springa järnet. Det blev en high-five när bussen lämnade byn. Så enkelt var det, helt enkelt.
Därför är köpfrihet enkelt
Låt mig ge dig en lista, som du gärna får fundera över.
Att äga innebär ansvar. Att inte äga betyder frihet. När du inte behöver ta hand om saker får du ett utrymme som du kan använda precis när som helst.
Att köpa innebär transaktion. Transaktionen behöver ha täckning. Täckningen skapas genom arbete, oftast, och du behöver lägga tid på just det: arbete. Att inte köpa betyder att du inte är lika beroende av att täckning skall finnas. Kanske arbetar du ändå och kan då lägga undan pengar för till exempel framtida ledig tid.
Köpfrihet sparar tid. Jo, för att handla innebär att du behöver söka dig fram lite grann. Du behöver sondera terrängen: var finns sakerna jag vill handla? Ibland funderar jag på hur mycket tid som läggs på just det: att leta. Det som också är intressant är: vad vill du göra med din sparade tid? Det finns utrymme för kreativitet, vilka aktiviteter kan jag sysselsätta mig med som inte har med shopping att göra?
Köpfrihet förenklar livet. Genom att dra ner på slentrianshopping kan du ta tag i andra surdegar och lösa problem som kanske annars inte hade fått din uppmärksamhet. Jag har en dröm att tömma sovrummet och plocka undan så att det blir tomt och öppet för goda tankar. Vad vill du göra med ett förenklat liv?
Du kan läsa massor om köpstopp i denna blogg. Kanske är du nyfiken på hur jag resonerar 2023? Eller vill du djupdyka i arkivet och se hur tankarna gick 2016?
Så ja. Jag kommer fortsätta. Med vissa få avsteg. Basen är att inte köpa mig fram i livet. Och visst kan det vara så att man kan behöva saker. Men det går ofta att lösa på andra sätt än köp – testa? Vi behövde pumpa min cykel, och grannen lånade ut sin pump. Vi lagade ett par stolar för några år sen, och fick låna en tving från en annan granne. Vi skulle behöva tapetsera om i vardagsrummet – kanske finns vår framtida tapet hemma hos någon vi känner? Berätta gärna hur du ställer dig i din egen konsumtion? Har du testat köpstopp?
Det här blogginlägget är en bearbetad version av texter som ursprungligen publicerades som poster på instagramkontot @omstallning under perioden 12-18 juni 2023.
Du kan läsa del 1 om Åsas egen resa samt en introduktion till temat tillräcklighet. Del 2 går in lite djupare på tillräcklighet utifrån ett individperspektiv, med bland annat fokus på den forskning som Åsa blev klar med 2019.
Åsa: Att individer på olika sätt försöker närma sig tillräcklighet är viktigt. Det bidrar inte bara till att minska det totala klimatavtrycket från konsumtionen, utan också till att förskjuta normer kring konsumtion så att det eftersträvansvärda blir att kunna nöja sig med mindre. Men det räcker såklart inte – ansvaret för tillräcklighet måste axlas på samhällsnivå för att de nödvändiga (och enorma) systemförändringar som krävs för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 eller åtminstone till under 2 grader ska kunna komma till stånd. För att inte tala om de förändringar som krävs för att bygga samhällen som ryms inom de planetära gränserna. Här kommer vi in på politiken!
Det svåra om vi bara fokuserar på individer
På samma sätt som det är nödvändigt med en ambitiös politik för att kunna nå de uppsatta klimatmålen, krävs det politik för att vi ska kunna närma oss tillräcklighet både på samhällsnivå och individnivå. Som individ går det absolut att minska konsumtionen en hel del på egen hand, men det är väldigt svårt att fullt ut praktisera tillräcklighet i ett samhälle som hela tiden uppmanar oss att konsumera mer, där det är lättare att ta bilen och flyget än att cykla eller åka tåg, där ny teknik gärna presenteras som lösningen på alla möjliga problem, och där det ofta är både svårt och dyrt att göra hållbara val i vardagen.
Tyvärr är vi idag väldigt långt från ett politiskt ledarskap som tar ansvar för klimatet, och ännu längre ifrån ett som kan styra samhället mot tillräcklighet. I Sverige har vi i själva verket gått bakåt under den nya regeringen, som fortfarande inte har presenterat någon klimatpolitisk handlingsplan, det vill säga talat om hur de ska göra för att nå de klimatmål som riksdagen beslutade om 2018. Däremot har regeringen presenterat en budget som beräknas öka utsläppen, och därmed minska möjligheterna att nå klimatmålen. Hittills verkar budskapet i det som regeringen kallar för klimatpolitik vara att industrin ska kunna fortsätta producera lika mycket som nu (fast helst mer) och att det inte finns några gränser för vad vi kan göra, eller konsumera, så länge elen är fossilfri. Det här är ungefär så långt ifrån tillräcklighetspolitik som man kan komma.
Politik för tillräcklighet, med en annan sorts rikedom
Några element är centrala i en tillräcklighetspolitik:
1. Gränssättning. Tillräcklighetspolitik är en politik som sätter gränser – för utsläpp och avfall, för resursanvändning och för konsumtion. Det kan till exempel ske genom att införa koldioxidbudgetar och regleringar som tvingar fram mer återbruk, men också genom att begränsa arbetstid och maxinkomster.
2. Färre prylar, mindre konsumtion och mindre ”clutter” som det heter på engelska (”stök” skulle kunna vara en svensk motsvarighet). Det handlar om politiska åtgärder för att förebygga och minimera avfall och reglera sådant som syftar till att uppmuntra onödig konsumtion (t ex förbjuda planerat åldrande och reklam på offentliga platser och införa höga skatter på lyxkonsumtion).
3. Långsammare tempo och kortare avstånd. I ett ”tillräcklighetssamhälle” sker saker långsammare (t ex produktion, transport och resande), samtidigt som politiken fokuserar på att stärka lokala samhällen och ekonomier så att avstånden mellan produktion och konsumtion kortas. Kortad arbetstid möjliggör fokus på rikedom i tid snarare än i pengar, men det är viktigt att begränsningar av arbetstiden har en utjämnande effekt i fråga om inkomst.
4. Välmående. Att tillfredsställa behov på nya, mer ”tillräcklighetskompatibla” sätt, med åtgärder som syftar till att öka välmåendet för alla, är centralt i en tillräcklighetspolitik. Det innebär att fördela resurser på ett mer jämlikt sätt och att prioritera behov högre än begär.
Normer och det goda livet
Många av de åtgärder som är centrala i en politik för tillräcklighet är minst sagt kontroversiella politiska förslag idag. Därför behöver framtagandet av sådana här förslag gå hand i hand med en normförändring som omfamnar tillräcklighetsidéer. Det handlar om att omformulera bilden av vad ”ett gott liv” är till ett som är i linje med tillräcklighet. Vad är egentligen viktigt för att må bra, och hur kan vi leva på ett sätt som ökar både vårt eget och ekosystemens välmående utan att begränsa andra människors (och andra arters!) möjligheter att leva ett gott liv? Den sista delen är central här: i konsumtionssamhällets bild av ”ett gott liv” ses det som något positivt att t ex köpa en ny SUV för att kunna köra snabbare och säkrare eller flyga business class till New York och shoppa loss. Men fler SUV:ar på vägarna begränsar möjligheterna till ett gott liv för alla som hellre vill cykla och njuta av frisk luft – det innebär större vägslitage, mer utsläpp och minskad säkerhet. Och den lilla andelen av världens befolkning som flyger kors och tvärs på nöjesresor orsakar utsläpp som bidrar till att snabba på klimatkrisen och på så sätt begränsar möjligheterna till ett gott liv för alla de som redan idag drabbas hårt av krisens konsekvenser och de som kommer att drabbas i framtiden (vilket vi ju alla kommer göra, mer eller mindre). Ju längre vi fortsätter att leva det ”goda” konsumtionslivet, desto mer begränsar vi möjligheterna till ett gott liv för de människor som idag lever under fattigdomsgränsen och som är de som redan drabbas hårdast av klimatkrisen. Och desto mer begränsar vi möjligheterna till välmående för oss själva och för kommande generationer i framtiden. Vi måste alltså – tillsammans! – förändra bilden av vad ett gott liv är och kan vara, till ett som ryms inom de planetära gränserna.
Vi landar i ett fokus på systemförändring
När man talar om tillräcklighet kommer man förr eller senare (oftast förr) till ekonomi. Och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att se hur tillräcklighet ska kunna uppnås inom rådande ekonomiska system med dess fokus på tillväxt mätt i BNP. Det måste helt enkelt till enorma systemförändringar för att skapa en ekonomi där framsteg istället mäts i ökat välmående – för människor och för ekosystem.
Kate Raworth’s “doughnut economics” är en bra modell för hur ekonomin skulle kunna se ut i ett tillräcklighetsorienterat samhälle. I den modellen utgör de planetära gränserna den yttre gränsen på “munken” och de grundläggande behoven och rättigheterna som måste uppfyllas för alla människor utgör den inre gränsen. Ekonomin måste helt enkelt rymmas inom de gränserna för att skapa ett säkert och rättvist utrymme för både människor och natur att frodas.
Men det är bara ett exempel. Jag tror att det behövs en mångfald av olika ekonomiska modeller och mycket uppfinningsförmåga för att lappa ihop de skador som det rådande tillväxt- och konsumtionsdrivna kapitalistiska systemet har orsakat på natur, klimat och samhälle.
IPCC lyfte i sin senaste rapport fram tillräcklighet, sufficiency, som en nödvändig strategi för att uppnå målet i Parisavtalet. Där definieras tillräcklighetsåtgärder som:
“A set of measures and daily practices that avoid demand for energy, materials, land and water while delivering human well-being for all within planetary boundaries”. Just nu pågår febril forskning runt om i världen (framför allt i Europa) om hur sådana åtgärder kan utformas och hur man kan öka acceptansen för dem. Mycket finns redan att läsa, kanske framför allt om åtgärder inom energiområdet, men mycket mer finns att göra. Det är i alla fall ett stort steg att tillräcklighetsstrategier nu erkänns på högsta nivå!
Kan jag läsa mer om det här?
Det mesta jag har skrivit om här går att hitta i min avhandling, Making sense of sufficiency: Entries, practices and politics, från 2019. Att skriva en avhandling och riktigt få grotta ner mig i tillräcklighet under flera års tid kändes som en lyx. En enorm utmaning, men också en ynnest. Att leta efter tillräcklighet i litteraturen, i enskilda individers praktiker och i (dåvarande) svensk politik – det var både spännande, lärorikt och roligt. Det fanns ingen begränsning (!) av hur många ord jag fick skriva (eftersom jag skrev en monografi och inte artiklar, vilket är den vanligaste formen att skriva doktorsavhandlingar i) och jag kunde vända och vrida på ord och lägga till nya vinklar och perspektiv när jag kom på dem (med min tålmodiga handledares godkännande). Otroligt kämpigt att knyta ihop en sådan säck, men också roligt när man som jag älskar olika former av text och skrivande.
En helt annan typ av text såg dagens ljus för ungefär ett år sedan, när min och Anja Gatus bok Planeten, klimatet & framtiden – vad kan vi göra? publicerades. Det är en bok för 9-12-åringar illustrerad av Ingrid Skåre och utgiven på B Wahlströms förlag. Det var Anja – vän sedan barndomen och etablerad barnboksförfattare – som kom med idén efter att hon hade varit på min disputation: ”Vi borde skriva en bok ihop!”. Och det här var en HELT annan typ av skrivande som min akademiska hjärna fick kämpa väldigt med. Att skriva på ett pedagogiskt sätt för barn om klimatkrisen, vår relation till naturen, konsumtion och ekonomi och ja, om hur allt hänger ihop – det var på många sätt betydligt svårare än att skriva en avhandling. Tack och lov var vi två, med skicklig redaktörshjälp! Boken innehåller både en väldig massa fakta, tips om vad man kan göra hemma och i skolan, och filosofiska frågor att diskutera över middagsbordet och i klassrummet. Frågor som vilka normer vi skulle vilja ändra på, om naturen kan ha rättigheter, hur långt fram i tiden politiker borde tänka när de fattar beslut och vad som ska vara värt pengar. Och såklart finns där lite om tillräcklighet också! Boken finns att låna på de flesta bibliotek, och det finns en superbra lärarhandledning att ladda ner på B Wahlströms hemsida!
Som slutkläm vill jag säga att jag tror på ordens betydelse. Hur vi sätter ord på saker och fenomen formar hur vi tänker om dem. Säger vi arbetsgivare eller arbetsköpare så betyder den skillnaden något för hur vi pratar om arbete. Samma sak med köpstopp eller köpfrihet. Global uppvärmning eller klimatnödläge. Ja, ni fattar.
Minns ni att jag berättade om att när jag skrev min uppsats en gång i tiden så saknades det en etablerad svensk översättning av sufficiency? Det gjorde det fortfarande när jag började doktorera 2015. Men det har vänt! I mars publicerades posten “Tillräcklighet” på Hållbarhetstermlistan (som Institutet för språk och folkminnen samt Språkrådet ansvarar för), och jag hade äran att få vara med på ett hörn i framtagandet av definitionen. Där definieras tillräcklighet som: ”förhållande i ett samhälle där man undviker överflöd och hushåller med resurser för att säkerställa allas möjlighet till välbefinnande inom de planetära gränserna”. Med det sagt: ord är bara början. För att närma oss tillräcklighet – som individer och som samhälle – måste vi prata om det och (försöka) praktisera det. Vi behöver tjata, igen och igen, om att det finns faktiska planetära gränser som vi behöver förhålla oss till, och att det rimliga är att de gränserna också medför begränsningar av mänsklig aktivitet och av mänskliga begär. Men vi kan också välja att prata om tillräcklighet inte som begränsningar utan som frihet. Friheten i att slippa vara konsument. Friheten i att nöja sig med mindre för att det är gott och nog.
Jag önskar er alla en härlig sommar, tack för mig!
