Jag tror det är supervanligt, ja mer regel än undantag, att tappa förmågan att stanna upp. Jag testade en app i slutet på förra månaden, och jag fastnade vid detta: är vi närvarande, är vi lyckliga. Tänk om det faktiskt är så: att det inte handlar om det senaste köpet, den nyaste jackan eller ens den där hudkrämen (jag skriver så, eftersom jag just nu suktar). Utan närvaron i sig kan ge oss lycka och välbefinnande. No gadgets needed. Varför ingen pratar om den? Jag tänker att närvaron är gratis, och då är marknaden inte intresserad.
Så jag närvarar så ofta jag kommer ihåg det. Det kan vara när jag läser sagan för lilleman på kvällen, att jag fångar in närvaron och bjuder in den till att delta. Det blir bra, riktigt bra. Det känns mer meningsfullt. Än om jag surrar med annat uppe på hjärnkontoret.
Det är passande att jag skriver om det just denna kväll, då vi har World Mental Health Day. Psykisk ohälsa är också närvarande på den här planeten, och det gör mig fysiskt ont att det är så vanligt. Givetvis finns det grader på skalan, men ändå: att må dåligt trots att vi skulle kunna må bra, det är inte värdigt.
>> Här kan du läsa ett inlägg om utmattning >>
Jag tänker att närvaron blir uppvaktad av…. ja, men precis allting. Det är liksom en ständigt flöde av attiraljer som på något sätt ska sorteras av hjärnan. Man kan bli trött för mindre. Jag tror i och för sig att genom frånvaro av närvaro, så blir vi på riktigt trötta. Min bästa närvaro just nu är att läsa böcker. Och att lägga mig hyfsat i tid. Och skriva. Jag mediterar (kommer berätta mer om den app som jag testat, i ett separat inlägg) och det funkar också bra, som något slags ankare. Ja, det var några ytterligare tankar från mig.