Jag kunde ha jobbat. Om längtan efter äkta närvaro.

Närvaro och stress. På fredagseftermiddagen ökade pulsen något och jag kände det välbekanta trycket. Jag hade varit igång några timmar, mail avlöstes av telefonsamtal som senare blev en stunds innehållskapande. Mycket sociala medier. Jag började bli riktigt trött.

“Jag ska nog jobba iväg lite i helgen” hann jag tänka.

“Fan heller” hann jag också tänka.

Missförstå mig rätt. Just nu är jag i en fas då jag kommit igång med nya kunder och jag njuter flera gånger om dagen. Bara tanken på att jag styr mitt eget arbete, mina arbetstider och vad jag gör på jobbet gör mig stolt och glad. Lite “nyp-mig-i-armen” känsla. Men jag vet också att gaspedalen lockar med fel argument.

Det kommer alltid finnas saker att göra – så att “jobba iväg” är egentligen en sanning med modifikation. För du kommer förmodligen inte närmare ditt slutmål i alla fall.

Det jag gjorde istället? Satsade på närvaro.

Jag zoomade ut. Gjorde mig själv ordentligt oviktig (älskar det uttrycket just nu). Köpte en månad på Yogobe och gjorde två pass med mjuka rörelser och med fokus att få bort smärtan i kroppen. Jo, det gör ont att ha roligt på jobbet. Det känns framför allt i bröstrygg, axlar och nacke. Jag skurade köksgolvet. Jag la ifrån mig mobilerna. Jag var ute i två timmar med lilleman på förmiddagen och lekte med bollar. Jag var så närvarande som jag kunde. Den egenskapen alltså. Närvaro. Det vill jag bli ännu bättre på.

Så nej, jag jobbade inte iväg. Jag använde “fan heller” och tog mig själv på lite allvar. Helgerna behöver få vara min laddningsstation. Gärna lite sådant under veckorna också. Jag vill hålla nu. Jag vill inte dundra in i något som jag sen måste hämta mig upp ifrån.

Läs gärna “Och det är det jag drivs av” som handlar om livet som helhet och vad jag går igång på. Ja, vila nämns ett antal gånger.

Jobbar du på helgen? Hur resonerar du kring pausandet, även om du har kul på jobbet?