Posts in "närvaro" tag

Är det verkligen det vi “gör” som avgör?

prestationsångest förhålla sig till prestation

Livet ställs på sin spets då och då. Och tankar som “var är viktigt?” kommer upp – det kan både vara svårt att svara på, och också en resa i att välja om. Om och om igen. Det som länge cirkulerat i mina tankar är hela idén kring görandets excellens. Det vi gör är det som räknas – vad vi jobbar med, vilka vi umgås med, var vi bor, hur många utbildningar vi tagit och listan kan verkligen göras lång. Och det behöver inte vara fel att göra. Men där, i slutändan, vad finns då kvar?

Missförstå mig rätt: jag gör gärna saker. Jag tycker om att arbeta, jag umgås gärna och tror att mitt grundläge någonstans är inställt på “aktivitet”. Men det slog mig idag, att om det inte känns bra inombords, då spelar det inte längre någon roll vad jag faktiskt gör. Och det här är inget nytt för mig. Jag levde många år med statisk ångest, och gjorde en massa saker parallellt. Men känslan av “görat” infann sig inte. Istället var där en grå massa som täckte allt det där. Så det jag vill säga är att det är känslan som avgör. Hur det känns i bröstet, magen eller i huvudet. Och då kan till synes små saker faktiskt göra hela skillnaden. Som ett femton minuters yin yoga pass (för att jag har inte tålamod att yoga längre just nu). Eller att uppskatta att solen skiner i ansiktet en januaridag.

Läs också: Jag kunde ha jobbat. Om längtan efter äkta närvaro.

Fastnar vi inte lite väl ofta i tankar som “om bara” så skulle jag “känna så”. Allt ska vara så stort, men hur stort blir livet, när känslan inte är på plats? Vi kan göra stora saker, men kicken är fadd när det inre inte spelar med.

Känslan före görat. Kanske ett sätt att släppa prestationsångest?

Så -vi ska inte racka ner på görat – för det är klart att vi ska ge oss ut och äventyra! Men – börja med att få till känslan därinne. Kan det vara att öka på närvaron med några snäpp? Kan det vara att uppmärksamma de knarrande stegen i ett snövitt landskap? Implementera känslan först – och få med görat på noterna sen! En sådan sak som säkerligen påverkar känslolivet kring “görat” är ju prestationsångest, och jag tror fokuset ska gå bort från prestationen, till det inre. En tanke att trösta sig med är ju: vad är prestationen värd, om jag inte mår bra av den?prestationsångest närvaro knarrande skor mot snö

Kan man bestämma känslan?

Jag är som sagt ingen psykolog eller psykoterapeut. Så mina skrivna rader bottnar snarare i mina erfarenheter och arbete kring känslor, utmattning osv. Men jag tror att man kan “prata ihop sig” med sina känslor (inte om du är mitt i panikångest, eller med utmattad hjärna) och kanske fundera över vilka känslor som du vill prioritera. Ställa sig frågan: vad vill jag känna? Det betyder inte att vi kan vaccinera oss mot obehag. Men när det gäller fanatismen kring hur mycket vi ska göra under en dag, där effektivitet och riktning är det som räknas, kan det ibland vara skönt att ta ett steg tillbaka och fråga sig själv: känns det så som jag vill?

Jag upplever att jag själv tutar och kör rätt ofta, medan det jag egentligen vill känna är lugn, närvaro, långsamhet, sävlighet och rofylldhet. Det rimmar illa när man springer som en skållad råtta mellan livets göromål.

Göra något nytt, kan det vara bra för känslan? Det skriver jag om i Att öppna för något nytt.

prestationsångest närvaro se inåt

Ge mig gärna din tanke, om du vill.

Näringsrik Tid.

hitta närvaro

Jag funderar på att lägga det här med nyttighet till aspekten tiden. Ni vet, den där som vi alla har, men vill ha mer av? Ja, precis den. Vi är överens om att vi alla har exakt lika mycket tid, men hur vi använder den skiljer sig förstås åt. Och mitt ord för i år är närvaro, efter ett år av hyfsat högt tempo. Jag ser närvaro som den näring vi lägger i begreppet och upplevelsen tid. Så, hur får vi mer näringsrik tid?

Jag tror att när vi har lite för mycket att göra, så blir tiden mindre näringsrik just för att vi alltid är steget före. Det betyder att vi går miste om nuet. Samtidigt så jagar vi i många fall det där nästa steget, för att sen kunna känna på ett visst sätt. Där jag tror att vi ”sen” vill vara närvarande. Jag tror det vi önskar mest av allt är känslor – att vi vill känna glädje, närvaro, lycka, meningsfullhet. Men däremellan kommer ”jag ska bara” och inte minst ”aktiviteter” som pressas in i almanackan. Vi gillar att kunna göra mycket – men hur känns det när näringen, närvaron, är borta? Stress tror jag.

hitta närvaro

Så får jag mer näringsrik tid. Hitta närvaro.

Lite mer långsam. Som ett motstånd mot ”andan i halsen” gick jag långsamt över förskolegården med lilleman. Kände knarret under skorna och tog in att ”här ska han leka idag”. Jag hämtar långsamt, vi sitter ibland inne på förskolan en stund, leker, tittar, pratar med förskolepersonalen. Jag vill vara så långsam jag kan bli. På riktigt.

Sociala medier. Jag har varit inne på det förr, att det här med digital disciplin är viktigt. Det kan du lyssna på här, i senaste Kropp&Själ, P1. Det är väldigt dubbelt för mig, men nu är jag rätt säker på hur jag ska hantera det hela. Jag jobbar professionellt med Facebook och Instagram, vilket gör att jag är inne 2-3 timmar per dag och jobbar. Men efter att ha skrivit digital disciplin serien här på bloggen, behöver jag steppa upp. Jag känner mig väldigt splittrad om jag är inne för mycket. Så: tydliga mål och begränsad tid inne på medierna! Det handlar om vad jag vill känna – och det är inte alltid närvaro med näsan i luren!

Meditation. De flesta listor som jag gjort genom åren på den här bloggen har det här elementet med sig. I veckan fick vår familj en törn i livet (egentligen två törnar), och vi har drastiskt fått planera om vår vardag. Det första jag adderade, för att orka, var meditation och vila, samt extra motion. Närvarande och lugn är bästa stegen för att orka. Att jag har min yoga på onsdagarna är guld värt för närvaron.

hitta närvaro

Hur får du till näringsrik tid?

Jag kunde ha jobbat. Om längtan efter äkta närvaro.

närvaro i naturen hallon i hand

Närvaro och stress. På fredagseftermiddagen ökade pulsen något och jag kände det välbekanta trycket. Jag hade varit igång några timmar, mail avlöstes av telefonsamtal som senare blev en stunds innehållskapande. Mycket sociala medier. Jag började bli riktigt trött.

“Jag ska nog jobba iväg lite i helgen” hann jag tänka.

“Fan heller” hann jag också tänka.

Missförstå mig rätt. Just nu är jag i en fas då jag kommit igång med nya kunder och jag njuter flera gånger om dagen. Bara tanken på att jag styr mitt eget arbete, mina arbetstider och vad jag gör på jobbet gör mig stolt och glad. Lite “nyp-mig-i-armen” känsla. Men jag vet också att gaspedalen lockar med fel argument.

Det kommer alltid finnas saker att göra – så att “jobba iväg” är egentligen en sanning med modifikation. För du kommer förmodligen inte närmare ditt slutmål i alla fall.

närvaro i naturen

Det jag gjorde istället? Satsade på närvaro.

Jag zoomade ut. Gjorde mig själv ordentligt oviktig (älskar det uttrycket just nu). Köpte en månad på Yogobe och gjorde två pass med mjuka rörelser och med fokus att få bort smärtan i kroppen. Jo, det gör ont att ha roligt på jobbet. Det känns framför allt i bröstrygg, axlar och nacke. Jag skurade köksgolvet. Jag la ifrån mig mobilerna. Jag var ute i två timmar med lilleman på förmiddagen och lekte med bollar. Jag var så närvarande som jag kunde. Den egenskapen alltså. Närvaro. Det vill jag bli ännu bättre på.

Så nej, jag jobbade inte iväg. Jag använde “fan heller” och tog mig själv på lite allvar. Helgerna behöver få vara min laddningsstation. Gärna lite sådant under veckorna också. Jag vill hålla nu. Jag vill inte dundra in i något som jag sen måste hämta mig upp ifrån.

emilia arvidsson närvaro

Läs gärna “Och det är det jag drivs av” som handlar om livet som helhet och vad jag går igång på. Ja, vila nämns ett antal gånger.

Jobbar du på helgen? Hur resonerar du kring pausandet, även om du har kul på jobbet?