“Hur går det med dina morgonpromenader?” – den frågan fick jag och svaret från mig då var: “inte så bra”. Så jag fick tänka om. Prata ihop mig här hemma om lite knuffar som jag kan få för att ta mig iväg. Du minns kanske boken jag läste häromsistens?
Så: på morgonen idag kom maken och sonen upp med en kopp kaffe och det blev starten på något nytt. Idag har jag traskat dryga 21 000 steg och anledningen är enkel: jag behöver skulptera huvudkontoret. Ge mig själv möjligheten att sova bättre. Det finns tusen anledningar till att välja fysisk aktivitet. Om det har jag skrivit massor, det vet ni som följt bloggen ett tag. Så ja, det här är viktigt för mig. Främst för sömn, men också för hälsan i stort. Steg för steg!
Har du något som du gör varje dag? Skriv gärna i kommentarerna!
En sak till: det handlar inte om att slå något slags rekord. Min gissning är att jag behöver mer än andra när det gäller mängden vardagsmotion och 20 000 steg om dagen är en satsning som tar tid. Det accepterar jag. Och med det sagt: vi är alla olika. För en del kanske antalet steg bara stressar, medan det kan vara en motivationsfaktor för en annan. Jag vet att jag just nu tar i med mängden men det är också det bästa kortet jag kan spela för att må bra.
Jag yogar varje dag, i små omgångar. Min kropp gläds åt det. Om jag skulle beskriva sorten så är det en form av yinyoga. Jag har satt ihop några favoritövningar i ett flöde. Det är skönt när spänningar släpper och jag blir mer rörlig. För något år sen fick jag ryggskott och efter det bestämde jag mig för att ta hand om min rygg och ryggrad. Om det är lätt att få till? Ja, i praktiken är det så. Min yogamatta är alltid framrullad. Sen kan motivationen komma och gå lite grann. Men jag har lite pannben där eftersom belöningen är nära. Yogar du?
Mikrovanor av BJ Fogg
För någon månad sedan läste jag en bok om Mikrovanor (BJ Fogg), då jag skulle förbereda en workshop på just det temat. Första gången jag fick höra om det var via Systrarna Kallurs podd, i det här avsnittet. Och det är särskilt spännande med mikrovanor när man ska göra förändringar. Genom att börja smått kan vanor byggas! Principen är rätt enkel: haka fast en mikrovana på en redan befintlig vana. Till exempel: om du kokar dig en kopp kaffe varje dag, vad skulle du kunna lägga till? Jag började själv hoppa hopprep i köket varje gång jag kokade vatten till mitt te. Det blev cirka 100 hopp per gång. På en vecka är det 700 hopp om jag gör det en gång per dag. Bra! Varför det var viktigt? För jag vill ta hand om min kropp. När det gäller yogan har jag inte kopplat det samman med något befintligt än, men jag har en lös plan om att göra den tre gånger per dag. Jag har inte lyckats med kvällspasset ännu men tänker att jag behöver klura ut hur jag ska göra. Jag tror nämligen att kvällsyinyoga kan hjälpa mig till bättre sömn. Det är bara det att jag och min käreste tittar ofta på tv tillsammans på kvällen och sen blir jag så trött efter det så yogan faller bort. Apropå tv så vill jag tipsa om serien Försvunna människor. Riktigt spännande var den (och lite läskig).
Något mer jag läste om i boken Mikrovanor var motivation. Många gånger tänker vi att den är viktigast vid förändring. Men det stämmer inte om vi får tro författaren. Så här hänger det ihop med våra beteenden:
“Beteendet uppstår när motivation, förmåga och knuff sammanstrålar i rätt ögonblick”
Den som är mest “lynnig” i den här ekvationen är motivationen. Visst, vi kan få en rusch ibland, men oftast går den inte att lita på, på sikt. Det är därför viktigt att vi ser över vår förmåga att klara saker. Och det är där mikrovanor kommer in: om vi skapar enkla små vanor är det större chans att vi faktiskt lyckas. Och: lyckas är själva grejen, det mår vi bra av! Knuff? Ja, de finns överallt och hela tiden. Knuffen att yoga kan vara att mattan är utrullad. Att ha hopprepet liggandes på köksbordet. Knuffen att använda tandtråd kan vara att vi kopplar samman den med tandborstningen, där den senare blir själva knuffen.
Så det var några rader om denna bok. Jag tyckte mest om delarna som handlade kring själva modellen (enligt citatet ovan). Senast tipsade jag om Kay Pollaks bok: Ett bättre liv, kanske du vill läsa det inlägget också?
För några år sen, ja rätt många, så tittade jag och min bästa vän Sven på en dvd-inspelning med Kay Pollak. Titeln var Att välja glädje. Budskapet var perfekt just då, för jag hade nyss återhämtat mig från en långvarig depression. Glädje blev ett tema som har följt mig sedan dess. Därför blev jag nyfiken när den nya boken Ett bättre liv – Att förändra en tanke i taget (Volante 2022) kom ut alldeles nyligen. Författaren? Kay Pollak! Jag har nu läst boken två gånger och här kommer mina tankar om den.
Ett bättre liv av Kay Pollak – 5 reflektioner
#1 Ett bättre liv av Kay Pollak är en bok som tagit fasta på “less is more” – med det menar jag: boken består av korta kapitel rakt igenom. Det finns till och med plats (tyckte jag!) att själv anteckna i boken, vilket jag har gjort. Jag gillar upplägget att det är sju böcker i en, och korta delkapitel i varje. Det gör att den är lättläst, även om ämnena är djuplodande. Ett bättre liv handlar om hur vi kan förändra våra tankar genom träning.
#2 När jag läser boken kommer jag fram till detta: den första tanken som slår mig behöver inte vara den mest sanna. Jag tolkar Kay Pollak så här: att vi ofta går omkring och är rätt reaktiva, med många automatiska tankar. Vi är drillade i något som han kallar för Offrens land. Vi gör oss själva till offer. När vi läser Ett bättre liv av Kay Pollak så uppmanas vi till träning i att välja klokare ur tanke-menyn. Hur då? Öva, påminn dig själv om vem du vill vara, hitta inspiration från dig själv och andra. Jag minns när jag läste en bok av Mia Törnblom för dryga 15 år sen där hon talade om “hyresgäster i huvudet som inte betalat hyran” – så sant, varför ska vi ha oinbjudna gäster om de (tankar) inte ens betalar hyra?
#3 Kay Pollak har vid flera intervjutillfällen (i poddar och på tv) skakat på huvudet och sagt: “kan jag verkligen skriva detta? Kommer inte folk bli provocerade?”. Svaret på den frågan är: ja! Boken kan stundtals vara provocerande men det är också på ett sätt spännande. Vi befinner oss på olika platser i livet. För en del av oss kan det kännas jobbigt när Pollak uppmuntrar oss till ansvar och att vi kan behöva ändra och träna våra tankar. Själv har jag tidigt i livet gjort just det: tagit ansvar för mycket. Därför kan det bli en krock när jag ska ta “hundra procent ansvar för mina känslor”. Samtidigt: om inte jag, så vem? Det jag personligen gör, för att matcha mig själv, är att ändra begreppet “ansvar” och talar hellre om att ta hand om mig själv, mina tankar och mina känslor. Samma, fast olika!
#4 Våra trossatsers makt. Ja herre. När jag kom till kapitlet om trossatser (som jag verkligen gillar!) slår det mig med klarhet: fy farao vad vi kan bära på våra axlar. Pollak listar negativa och positiva trossatser på var sin sida i boken. Och hej vad det går på den negativa sidan. Det blir så tydligt när det står i skrift: Trossatser som skapar olycka. Japp, där står det, svart på vitt ju: Allt hänger på mig. Det är klart att det blir svårt med återhämtning om vi går omkring och känner ett ok av att allt hänger på en. Det är där jag känner ansvarsbiten ibland – att om inte jag, vem då? Att kunna släppa på den typen av ansvar kan vara en lättnad. Hur kan jag ta hand om mig och mina relationer?
Men vi måste ju kika på den positiva sidan – Trossatser som skapar lycka. Jag citerar några favoriter från boken:
“Jag är okej och bra som jag är”
“Jag har mycket att ge den här världen”
“Världen är full av hjälpsamma och kärleksfulla människor”
#5 I boken finns det korta meningar att sänka sig ned i. Och: repetition för att cementera. Det är så jag har läst boken, en mening i taget. Återkommande meningar gör att du som läser förstår hur Pollak sammanflätar ett tema med ett annat. Och låt dig provoceras, det är okej. Och ett viktigt budskap från Kay Pollak är: ta det lugnt och ta hand om dig. Jag tycker det finns en stark poäng med det. Allt går inte att förändra över en natt. Det är inte meningen att du ska stressa upp dig för att du har en resa du vill göra.
Här har vi gått med långdragna förkylningar men vi ser ljuset i snortunneln. I skrivande stund är det första december och gråheten når nya rekord. Igår kväll var det frost och glittrade så vackert, idag är det bäst att inte titta ut utan lägga ögonen på en adventsstjärna istället. Men att gå ut det gjorde jag idag och lyssnade på andra delen av en dokumentär kring hanteringen av covidsmitta på ett specifikt äldreboende i Stockholmsområdet. Här är del ett och här är del två och programmet heter Det illojala vårdbiträdet. Här kan vi verkligen prata om frostiga arbetsrelationer och gråa budskap kring hur man på det vårdbolaget hanterar meddelandeskyddet som vårdpersonal omfattas av. Lite kort handlade programmen om ett vårdbiträde som menade på att hennes arbetsgivare mörkade på hemsidan kring huruvida man använde cohort-vård eller inte. Cohort-vård innebär att man ska dela upp vården mellan sjuka och friska, så att smitta inte ska föras vidare. Det var bara det att det inte gick rent praktiskt att använda cohort-vård då de aktuella patienterna var dementa och det fanns bara ett visst antal i personalen. Vårdbiträdet försökte på olika sätt komma i kontakt med ansvariga men inget gehör där. Så hon valde att vara med i en Expressen-artikel vilket tog hus i helvete. Modigt av henne och jag kan tänka mig att situationen kändes rätt obehaglig. Dels att hon kände att rutinerna på arbetet brast och att oskyldiga människor blev smittade och dels att behöva ta striden. Inte enkelt.
Den här bilden tog jag på gårdagens promenad. Isen ligger tunn på Lycksjön. Knastrigt under skorna. Folktomt. Jag tycker om alla årstider, men kanske vinterskruden lite extra.Mina bad för i år är slut och nästa dopp kommer i april någon gång.
När jag var i närheten av hemmet för några dagar sen så såg jag att vårt äppelträd gått av nere vid roten. Eller ja, vält helt enkelt. Förmodligen på grund av all snö och att det växt till sig på ett sätt som inte fungerade tillsammans med vår fasad. Jag drog mig till minnes att jag i år plockat äpplen ordentligt (mycket tack vare ett lån från grannfrun, hon hade en äppelplockare som jag kunde använda då vår gått sönder) så att vi har för hela vintern. Lite tacksamhet över det. Men nu behöver vi ta tag i att såga ned det vi kan och transportera bort det. Först hade vi tänkt leja ut jobbet, men min mamma övertygade oss att vi själva kunde göra jobbet. Jag tror också att mamma har tillgång till en motorsåg. Så synd på det vackra äppelträdet, det var verkligen ett självklart träd hos oss. Min kompis Maria sa att vi planterar ett nytt till våren. Var sak har sin tid.
Jag gick en promenad någon dag senare och lyssnade på en kärleksdokumentär. En så fin berättelse och så spännande att lyssna på. Medan jag lyssnade gick jag min vanliga runda. När jag kom hem till trädgården fortsatte jag att lyssna och samtidigt började jag såga i äppelträdet. Kombinationen dokumentär och trädgårdsarbete var bra. Hoppas att du också vill lyssna. Och jag hoppas vi “ses” här på bloggen snart igen!
Jag försöker med lite nya vanor hemma. Yoga på schemat. Har bland annat köpt ett sömnpaket där två yogalärare inspirerar till rörelse, meditation och lite annat smått och gott. Min kropp känner sig lite orolig dessa dagar och då är det skönt att göra till exempel yinyoga. I den bästa av världar: yoga morgon, lunch och kväll. Varför? Lika mycket som jag behöver aktivera mig på dagtid, lika mycket behöver jag ge kroppen regelbunden läkning. Genom kroppen når jag också huvudet, det är jag säker på. Utöver det: äta bra och regelbundet, men det ser jag inte som en utmaning utan något som jag redan gör. Sa jag att jag vill sova gott? För det vill jag!
Det känns nästan surrealistiskt. Att året gått så snabbt? Vi har en dryg månad kvar på det här året och jag funderar på vad jag ska göra i december. Har du några planer? Med tanke på den lilla ljusmängd vi får ute just nu tror jag att ett av mina fokus kommer att vara utevistelse på dagtid. Datorn får vika hädan.
Nya tankar om Black Friday 2022
I många, många år har jag bloggat om köpstopp, köpfrihet, shoppingfritt, you name it. Vi är mitt i högkonsumtionstider och i vanlig ordning behöver jag formulera mig kring den svarta fredagen. I år tänker jag att vi nyanserar det hela lite. Jag kommer inte att handla något på Black Friday 2022. Men det kanske inte handlar om fredagen i sig, utan mer om att jag faktiskt inte behöver något. Och den frågan är legitim att ställa sig: behöver jag något? Om du till exempel har ett behov så förstår jag fullt ut att Black Friday kan vara en rätt dag att göra inköp på. Jag tänker också på dem som har ofrivilligt köpstopp, som behöver sänkta priser för att faktiskt tillgodose det man kan behöva. Så svarta fredagen är varken svart eller vit. Den kanske är grå. Däremot går den mot den svarta färgen då vi överkonsumerar, enbart för att det är billigare och för att vi ska “passa på”. Det finns tydliga kopplingar mellan konsumtion och klimat och miljö. Vi kommer inte ifrån det.
Det går ju också att handla lite mer medvetet. Om du till exempel behöver en dator eller telefon, köp en återtillverkad. Behöver du kläder – satsa på second hand. Skor har jag hittat flera gånger på Facebook Market eller Blocket. Jag kan tänka mig att det är en beteendefråga och känsla som vi behöver närma oss: varför är det till exempel roligare att köpa nytt vs något pre-loved? Går det att känna positiva vibbar genom att handla mer medvetet? Jag tror det. Det är en vanefråga också. När jag läste på om elektronikens klimatpåverkan så blev jag övertygad: det behövs så mycket mer hållbar konsumtion på den fronten. Samma sak med kläder. Du kan läsa mina tankar om mobiltelefoner här. När det gäller hållbart mode tipsar jag om Johanna Leymann.
Ni får med er lite förnuftig så här inför kulmen på fredag. Det finns en poäng med att inte delta i köphysterin. Det som är viktigt att förstå är: det kommer alltid komma en rea. De kommer inte att ta slut. Oavsett om det är Black Week eller inte. Fundera lite på riktigt: vilka behov har jag? Vad är behov för mig? Och sen vidare: om jag har ett behov, hur kan jag lösa det på bästa sätt? Jag menar att enkla klick framåt inom e-handel inte handlar om reflektion. Kan det vara slentrian? När jag studerade ekonomi för en herrans massa år sen pratade vi om att känna “thrift”, det vill säga att vi upplever att vi får en bra deal.
Vi köper för att vi oftast kan. Och när priser sänks blir motivationen högre att agera (titta, min favorit-xxx!). Men det går också att resonera tvärtom. Göran Hådén gästbloggade hos mig häromsistens. Får vi en uns klimat- eller miljömedvetenhet så vet vi att vår konsumtion påverkar. Själv tycker jag det är tjatigt, att argumentera för eller emot. Det finns alltid olika intressen och ingen kommer att vinna fajten. Och att skamma blir inte heller bra, och då menar jag åt båda hållen: köpskam och nöjdhetsskam. Det jag tror på är kunskapbreddning. Att vi blir mer medvetna. Och tar schyssta beslut för plånbok, planet och oss själva.
Hur tänker du kring konsumtionstider som vi har just nu? Är det kul, tråkigt, viktigt, oroligt, bra, dåligt? Häromdagen fick jag en påse te av grannfrun. Så gott! Jag tänker att de som till exempel handlar julklappar under Black Week skulle kunna fundera på vad en hållbar klapp är för något – jag tänker genast ätbara saker, som till exempel te eller en olivolja. Eller att man lagar någons favorittröja så att den får liv igen (min man har till exempel en tröja där dragkedjan gått sönder, där skulle jag kunna ta mig tiden att fixa den. Som ett exempel).
