Vi sa det igår, vad snabbt sommaren har gått. Men sen tänker jag på allt det vi gjort – både tillsammans, och när jag varit själv. Jag tror det är bra med bokslut på olika vis i livet – titta tillbaka – vad har jag lärt mig? För mig handlar det ofta om att förfina mitt förhållande till stress och vila. De två sakerna är liksom den röda tråden i mitt liv. Ibland känner jag mig som en fånge i det att jag hela tiden måste navigera kring dessa två. Men oftast känner jag mig fri – fri för att jag har hittat det som fungerar. Det är klart – jag har svårt att vara spontan, men ibland går även det. Så vad lärde den här sommaren mig?
Sommarens fem insikter
< Jag behöver kunna ta semester, och känna semester, när jag har semester. Det vill säga: att varva ned i god tid innan och liksom segla in i semesterveckorna med en härlig feeling. Årets semester började knackigt – jag hade det svårt, var uppvarvad bitvis och rastlös. Om jag nu tycker det är roligt att arbeta, så finns det ju annat som liknar detta, men som ändå bidrar till äkta semesteråterhämtning.
< Jag älskar att bada – alla kategorier. Det får vara kallt numera. När vi var vid havet så gick jag sonika rakt i, utan krusiduller och plaskade som en äkta sälgudinna. Vackert? Det vet jag inte. Men skönt till tusen. Ju kallare, desto bättre (nästan). I inlägget 10 saker jag ska göra i sommar listade jag bad och jag har tagit massa poäng där: bad i Nedre och Övre Rudan, bad på Östnora Camping, bad i en sjö på yogalägret och bad i Östersjön.
< Meditation är min källa till vila och lugn. Det har inte alltid varit lätt. Det har tagit emot. Det har skavt. Det har varit jobbigt rent ut sagt. Men jag gör det likväl. Jag tar mig minst 15 minuter om dagen till meditation. Och det har varit min räddning alla gånger. Jag är tacksam, så fantastiskt tacksam, att jag är en person som svarar positivt på meditation. Förresten: vill du läsa mer om meditation så tipsar jag om Taras senaste nummer, där jag skriver på temat och intervjuar en kvinna som mediterar för att orka mer på jobbet.
Jag har skrivit en hel del om meditation, och vill du läsa mer så föreslår jag inläggen
< Att det kan svänga rätt snabbt. Energin kan vara på topp för att sedan rekordsnabbt bli en kaosartad trötthet. Då jag letar i varje del av kroppen efter extra energi. Men jag hittar den inte. Men jag är inte förvånad. Jag förstår det fullt ut. Jag bara undrar om det alltid kommer att vara så?
Det är därför det är så skönt att 2016 är det liksom inga konstigheter att vara #utmattad. Det betyder förstås inte att jag ska sluta bry mig, men det är normalt. Min utmattning har ju följt med mig länge och tycks puttra i bakgrunden som en trasig motor. Lyssnade bland annat på Underbara Claras VLog där också hon berättar om sina erfarenheter.
Hur värdefullt nuet är. Strunta i klyschigheten. Och hur banalt det låter. För det är något visst med att vara närvarande. Sådär på riktigt. Och det är jag med min Lilleman. Tusen gånger om. Det finns inget annat för honom, och jag fogar mig gladeligen. Och när jag gör det, så blir livet mer verkligt. Det är ett nu-liv, inte en sen-liv eller då-liv. Det handlar också om att släppa allt det andra, som kan vara roligt eller viktigt, och när jag lär mig släppa på det sättet så blir min värdefulla tid med Lilleman så mycket bättre och roligare. Atilio skrev ett inlägg som snuddar vid det här också: tid och barn. När det är svårt för mig, när jag inte har lust att vara en lekglad mamma, då påminner jag mig om ändligheten i mitt eget liv. Att vi faktiskt nån gång måste säga hej då till varandra. Det är en hård tanke, men den påminner mig om just det: hur värdefullt nuet är.
Har du några insikter från senaste tiden?
Leave a Reply