Jag famlar. Hittar lampknappen. Ibland är glödlampan trasig, ibland blixtrar den till. De säger att den kommer att lysa. Jag behöver vara beredd på det bästa. Det är precis så det är. Men det finns en envishet i mig som viskar: du kommer få jobba för det. Min första tanke: det känns inte rättvist. Sen finns det en andra tanke: Envisheten möter en annan trogen kämpe: tålamodet. Kärleken. Min familj. Mina vänner. Och jag får ju frågan: hur är det? Hur mår du? Hur går det? Och här är mitt mantra och svar på frågorna: “Jag hoppas att det går åt rätt håll”. För det går ju åt ett håll och jag vill tro på det hållet*. Så jag är beredd på det bästa och jag längtar som en tok. Ett sätt att angripa uppgiften är att göra så här.

Jag gjorde en andningsövning idag, på Mindfully-appen, denna gång var det med video och Magnus Fridh ledde en öppnande övning. Den var riktigt skön. Jag tror på andning och jag tror att min diafragma behöver stöd. Det fick den med dagens övning. Jag har tidigare recenserat Mindfully när jag var med och testade appen. Tänkte fortsätta att andas efter att den här bloggen är färdigskriven! (hehe, bara som ett klargörande: jag andas även när jag bloggar).

Undvikande. Jag vill skriva något om det. För jag får nästan hålla andan på dagarna (apropå andning). När jag är trött och sover sämre så isolerar jag mig. För min känsla är att orken inte finns där. Att öppna munnen och prata, ja till och med det, är svårt. Tänka? Min största tillgång och min fröjd. De är inte på plats. För en person som skapar, skriver och läser blir det en intensiv smärta att inte kunna agera på samma sätt som förr. Jag har valt att fortsätta blogga för här är kraven annorlunda, enemilia.se är min plats och här kan jag vara fri. Och jag tar i, för skrivandet har alltid funnits i mig och det är Tålamodet som styr. Det får ta tid att skriva. Jag formulerar mig och blir påhejad av kärleken. Det går. På ett annat sätt, men det går. Jag kommer aldrig undvika att skriva eller isolera mig från tangenterna. Så du envisa motståndare, här har du ingen chans.

Så varför skriver jag om det här? Det är lätt att svara på. Precis i början, när jag liksom dundrade in i utmattningen så ville jag inte berätta för någon. Det kändes som en stark skam. Att bli dålig igen trots att varningssignalerna fanns där. Sen: jag driver eget företag och jag ville inte skylta med mitt mående. Men med tiden har det där förändrats. För det första: det är inte mitt fel. För det andra: vi är många som drabbas, det kan finnas ett värde för andra att jag delar med mig. Och det tredje: jag hittar vägar i företagandet som fungerar (jag jobbar betydligt mindre just nu, men har några saker på lut som gör att jag kan försörja mig). Och den här platsen, enemilia.se, ska inte behöva skämmas för något. Jag är i en speciell period nu och det kan vara fint att ha kvar texter som påminner mig om hur det är.

* Jag kan med all säkerhet säga att jag bockar av mina hälsosatsningar varje dag. Det är promenader, andning, äta regelbundet, äta grönt, yoga. Listan kan göras hur lång som helst. Det är med viss frustration men jag inser att frustrationen inte hjälper alls. Den är snarare kompis med Envisheten. Så jag omvandlar frustrationen till att vara beredd på det bästa. För jag gör mitt bästa!

Tack för att du läser och hänger med mig på enemilia.se 💙