Nåväl. Stoltaste ögonblicket är ju såklart lillemans födelse för nästan tre månader sen, där jag kämpade på bra (utan att veta om det) och kom in till SÖS med hela 10 cm kirrade. Jag hade i princip fött hemma, mer eller mindre. Sen var det bara för mig att leverera. Ibland säger jag att han födde sig själv, men jag vet också att jag gjorde mitt yttersta. Och jag förstod också min egen fysiska kapacitet.

Så där har ni det. Det bästa jag gjort, tillsammans med maken. Stolt som få. Ögonblicket som fick tiden att stanna.

_MG_5399

Foto: C. Lind

Inlägget är skrivet utifrån rubriker i Uppochhoppas utmaning för juni 2015